Små, små ord av kärlek

Ibland säger någon något som verkligen tar skruv. Det kan vara något negativt, eller positivt, som liksom fastnar. När det är något positivt så kan man ha det i en liten ask i själen, att ta upp och kika i när saker känns tungt, så blir det genast lite bättre.

I januari var det Systeryster som sa en sådan sak till mig. Jag pratade i telefon med henne på väg hem från jobbet, när jag precis fått reda på att jag har artros i ryggen och kände mig väldigt nere. Nu börjar det rada upp sig med saker som inte blir bra igen. Korsbandet som gick av förra februari, ryggen som bara kommer att bli sämre. 2 plomber som har ramlat ut. Tandlös gumma vid trettio....something, gahwd!

Jag har alltid gått sönder lätt, ett riktigt måndagsexemplar, så jag har av nöden blivit väldigt smärttålig, och gnäller inte för småsaker. Det är inte förrän saker går sönder som inte kommer att bli bra igen som det tar emot på riktigt.

Så, jag gick och pratade med henne och kände mig nere, ledsen, sliten och lite... uppgiven. Det är inte en vanlig känsla för mig, och den var snabbt övergående, men ändå.

"Det är som jag alltid sagt. När gud satte ihop mig så plockade han delar som såg söta ut ihop och sket totalt i kvalitén. Jävla andrahandssortering altihop!"

Då kom det. Med ömt tonfall och utan ett ögonblicks tvekan.

"Ooooh, älskling! Utom hjärtat och hjärnan gumman, utom hjärtat och hjärnan!"

Den tar jag fram ur min lilla ask, när det känns tungt. När det gör ont. När jag och MrX får avbryta vår promenad på Karl Johan för att ryggen bara inte klarar mer och det gör så ont att jag vill gråta. Det är en väldigt bra låda att kika i då, för det blir genast bättre.

Inte i ryggen, men väl i själen.
-----
Andra bloggar om: syster, kärlek, healing