Ända från början var detta en olycksresa, men jag valde (som så ofta annars) att skratta åt eländet och se det som ytterligare en upplevelse. Något jag kraftigt kan rekommendera, livet blir så OTROLIGT mycket bättre och roligare när man aktivt försöker tänka positivt.
Bussen* gick alltså vid lunchtid på fredagen. Packa skulle jag göra kvällen innan, var planen. Så dyker min otroligt charmiga väninna (och tillika granne) R upp och undrar om jag inte vill äta middag hemma hos dem. Jo tack, det vore ju trevligt.
Klockan 2 på natten kom jag hem, efter att ha tillbringat den senaste par timmarna med att fnissa och shotta (hemgjord, jättestark) Grappa. Mmmmmm. JÄTTEBRA gjort av mig! En bra måttstock på i vilket stadie jag befann mig kan kanske vara att jag försökte ringa Mr.X. Som inte svarade**. Tack gode gud!
Jag hade något viktigt att säga, det vet jag. Men vad det var, det vet jag inte. Att packa var självklart inte att tänka, istället ramlade jag ihop i sängen.
5 timmar senare vaknade jag, gissningsvis när spriten gick ur kroppen. Bakfull som en örn. Yrsel och illamående om vart annat. Jag gjorde mitt bästa att sova någon timme till, med ynkliga läten och hopsnurrade lakan som enda resultat. Till slut gav jag upp och gick ur sängen. Jag behövde ju packa, gudbevars. Mentala örfilar haglade tätt. Hur kunde jag vara så dum???
Ner i källaren och upp med en väska, in i tvättstugan och hämta den snustorra tvätten. Packa, fixa dona. har jag tandkräm? Solkräm? Pjäxbagen? Japp! Allt blir färdigpackat, till slut, trots att jag hade en stark och obehaglig känsla av att något saknades. Upp med allt på axlarna.
- Ryggsäcken
- Skidväskan
- Pjäxbagen
- Resväskan (ok, den drog jag efter mig, men ändå)
Jösses, vad tungt, och i sista minuten var jag också. Ut på gatan, flämtande fånga en taxi, raca till Liseberg Södra Ingång, där bussarna gick. Till slut var jag framme, illamående, varm, svettig och yr. Småspringer med mina saker längs bussarna och kommer rätt till slut, minuten innan bussen går.
Puh. Sätter mig högst upp, längst fram. Stressen börjar släppa i takt med att illamåendet växer. Till min skräck inser jag att jag har 30+ timmar framför mig på bussen och att allt jag vill göra är att kräkas. Absolut sämsta möjliga timing.
Jag sitter där i bussen och lider, samtidigt som min obehagskänsla över packningen växer sig allt starkare. Plötsligt slås jag av en obehaglig tanke. "
Öppnade jag mitt "materielskåp" och packade över alla mina förberedda skidkläder*** från lådan till väskan?" Ööööööööööh. Nej, det gjorde jag inte, nej...
Resultat: Där satt jag på bussen med 30 timmars resväg framför mig, bakis och spyfärdig, på väg till en skidort i alperna med en hel väska full med kläder jag INTE kunde åka skidor i. Dock helt utan underställ, skidbyxor, sockor, hängslen****... En så'n här sak händer verkligen
bara mig.
(Eller, har någon annan åkt ifrån sin skidutrusting på en skidresa?)-----
Nötter:
* Jag reste ju med UCPA, de har inget alternativ med flyg. Dessutom tänkter jag att som ensamåkare har man världens chans att lära känna nytt folk på bussen.
** Eventuellt kunde det bero på att klockan var 2 på morgonen en vardag?
*** Ja, jag hade förberett lådan någon vecka i förväg - sett till att allt var rent och vikt och så - redo att packas.
**** Slutsats: Det hade varit både billigare och bättre att faktiskt köpa den där overallen - som ju aldrig hamnat i förberedda lådan utan direktpackats som allt annat helt nyköpt.
-----
Andra bloggar om: humor, skidresa, bakis, buss
