onsdag, februari 01, 2006

Lite allvar, så var det gjort

Det är svårt ibland, att vara (o)frivilligt singel.

Nej nej, inte så - jag har inte någon relationspanik. Själva singellivet som sådant trivs jag väldigt bra med, kanske nästan för bra, men det var det där med det emotionella bagaget. Ja, just det, exet. Han är stor för mig, alldeles för stor, så ingenting jag skriver här kommer att ha någon grund om vi inte först avhandlar honom.

Lustigt nog (eller kanske just för att) lyckas jag effektivt kombinera starka känslor för en pojk (som har starka känslor för mig, men inte vill bli ihop igen, eller i alla fall inte vet vad han vill) med ett aktivt dejtingliv. Jag tror att jag letar och letar efter "the intermission man", Han som kommer att hjälpa mig över MrX. Men, så länge jag inte kombinerar det med att sluta prata med, eller träffa, objektet för min längtan så går det... låt oss konkludera med "inte så bra"

Var gång jag står där på dansgolvet, eller sitter vid middagen, eller vandrar längs Avenyn (eller till och med blir passionerat kysst av), en ny eller nygammal man så fylls jag av en känsla av orätt. Ja visst, det här är trevligt. Ja visst, det här är en vacker/trevlig/charmig/rolig/bra grabb, men han är inte Du. Jag hade gett upp det här, omedelbart, om det bara hade kunnat vara Du.

Just precis nu, på denna punkt i tiden, i denna vecka av livet, glider vi tillsammans igen - som himlakroppar som attraherar och repellerar varandra samtidigt. Någonstans i mitt hjärta, djupt i min själ, börjar jag stillsamt och försiktigt hoppas hoppas hoppas - vill du? skall vi? vågar jag?

Men, inga löften, ingenting fattbart. Samtidigt så mycket ofattbart. Så mjuka händer, så varma läppar, så djupa förtroenden, så ömtåligt hjärta. Hans? Mitt? Jag vet inte. Jag tror inte han hittar hit, men gör Du det, min älskade, så skall du i vart fall veta hur det är, vart jag står. Jag kan inte sluta försöka gå vidare utan mer uppmuntran än så här. Men jag älskar dig.

Jag.

Älskar.

Dig.

8 kommentarer:

Chris sa...

Jag måste bara, ängel! Jag känner mig som om jag läst mig själv. I mitt vi är vi två ex, varav jag alltid älskat, han alltid har fortsatt att säga det, men han aldrig har vela försöka igen. Nåt känns inte rätt. Jag har varit där, här, i fyra år snart, och nu finns nästan ingen kärlek kvar från min sida heller. All worn out. Varför vill man inte om man älskar någon? Antingen älskar man inte eller så är man galen. Endera är inte värt fyra års väntan. Jag hoppas verkligen att ditt vi blir ett vi igen. Kärlek.

Ms.Take sa...

Tack!
Ja, precis så är det. Jag håller med om att det inte är värt väntan, så jag försöker att gå vidare. Och försöker. Och försöker.

Nåh, många bra dejter blir det av det i alla fall - mycket blogmaterial :)

Anonym sa...

Ååh, gjorde ont i hjärtat när jag läste detta.

Vet precis vad du menar. Hoppas det löser sig

trasselfia sa...

jag känner igen med, du säger det bra

Anonym sa...

Hej vännen.
Du sätter ord på även mina känslor för min Mr M.
Du vet hur jag känner, det vackra omöjliga, känslor som är för stora för att rymmas inom en. Hur ett samtal kan skaka om en och göra eller förstöra ens liv, beroende på vad som sägs i luren.
Efter kvällens högst otippade samtal så känner jag mig vilsen.
Jag har ingen energi kvar känns det som, men tydligen obegränsat med tårar. För honom , för mig, för illusionen om oss.
Glad att ha vänner som du som orkar, som stöttar, pushar och ger de verbala örfilar som man behöver vare sig man vill eller inte.
Man är lite ömtålig när hjärtat är sårat.
Kram

Ms.Take sa...

Fina, FINA du.
Han är inte värd dig, du är värd mer. Varma, nära kramar.

Anonym sa...

Men kära nån, det här är ju rent hemskt.

Jag hejar nog på kärleken här, typ: alltså... hur ofta är man kär egentligen? Borde man inte då bara försöka så man verkligen är fruktansvärt säker på att det verkligen verkligen inte går... innan man ger upp? Eller?

Hoppas verkligen detta löser sig, raring.

Ms.Take sa...

Men kära - Anonumous #2 - som jag till skillnad från #1 inte vet vem du är...

Det här var ett år sedan, mycket vatten under broarna. Men har det egentligen hänt så mkt i hjärtat? Nja...