Den egna Vrån

Idag fick jag tillbaka mitt hemmakontor/bibliotek/egna lilla hörna. Det tog precis hela dagen, men nu är det *mitt* rum igen. Extraskrivbordet åt X är nedmonerat. Myssoffa uppställd. Hemmastudion inkopplad igen.

Massor kvar att göra så klart. Men i helhet... Det är rent, luktar gott, och är MITT rum igen.

Känns bra :)

Det enda jag surar över just nu är att jag tillbringade massa tid med att dra om högtalarkablarna för att passa mitt nya upplägg på rummet - bara för att inse att jag måste ha min "stora" dator för att köra det, eftersom min laptop varken har optisk eller coax-utgång. Och, den stora datorn har ju - som tidigare nämnts - MrX totalförstört. Ny hårddisk inköpt, men tid för att installera om ännu ej funnen.

Så nu lyssnar jag på Norah Jones på laptophögtalarna. Icke optimalt, men det får duga ;)

Alla Tummar Hållna (och räkneexmpel)

Nej, det är här ingen politikblogg. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Men något måste ändå sägas.

Minoritetsregering och SD som vågmästare.... Mardrömsscenariot som slog in, och fick mig (trots borgerlig ideologi) att nästan gråta när distrikten var färdigräknade. Här kan också vara värt att nämnas det erbarmerliga snacket om "minoritetsregering" som lätt kan tolkas som att Alliansen gått tillbaka. Jag vill passa på att påpeka ett par saker om denna "minoritet".

• ORSAKEN att ingen av blocken fick egen majoritet var att ett icke-blocksparti kom in i riksdagen och deras röster alltså räknades (och inte hamnade i "övriga"-klumpen, som förra valet).
• Om vi skulle göra den logiska vurpan att inte räkna SD's röster... då fick Rödgröna 47% och Alliansen 53%. Nyfiken på hur jag räknade, se nötterna.*

Samtidigt blev jag helt vansinnigt irriterad på den enorma skenheligheten hos oppositionen där:

1. Ohly först vägrar gå in i sminket med Åkesson
2. Alla partiledare/språkrör fortsätter att med kraft fördömma/beklaga ett främlingsfientligt partis inträde i riksdagen
3. Gemensamt tydligt språk om att "SD är Reinfelds problem"
4. Slutligen total vägran att ens ÖVERVÄGA samarbete över blockgränserna för att hindra ett inflytande från det parti man just fördömt i kraftigast möjliga ordalag.

Sådant HYCKLERI att jag mår illa!

Samtidigt tror jag inte att många som ser valresultatet förstår HUR nära alliansen är egen majoritet. 49,3 kan verka som en bra bit bort. Men så ÄR det inte! Alliansen har - även utan räknade poströster, 49,95 av mandaten** Så - om det HÄR slår igenom... då skall det jävlarimig firas!!!

Nötter:
* För att räkna ut detta görs 93 till "grundsiffran" i procenten istället för 100, för att blockens totala procentsast var 93% (Alliansen 49,3 + Rodgröna 43,7)
Alliansens 49,3 (av 100) delat med 93 istället = 53
Rödgrönas 43,7 (av 100) delat med 93 istället = 47

** Jo, jag vet att det stod 49,3 för Alliansen. Men! De röster som går till partier som inte kommer in i riksdagen räknas *inte* när mandaten fördelas. 1,3% gick till "övriga". Samma räknesätt som ovan.

Så här:
Total procentsats av röster för partier som kom in i riksdagen = 98,7 (49,3 + 43,7 + 5,7).
Alliansens 49,3% delat med 98,7 = 49,95

Motsvarande siffra för Rödgröna är 44,28

Outa - Beslutet

Tack för alla röster. Svaren har varit lite spridda med ändå lutar det åt precis det håll jag själv allt mer börjat luta åt. Så nu är beslutet taget.

Nej, jag outar inte.

Jag älskar min blogg, njuter av att skriva här och uppskattar interaktionen mer än vad jag tror är lätt att förstå om man inte gjort detta själv. Så MsTake får leva och frodas, och bloggen lever kvar i nuvarande form. Med tillräcklig anonymitet för (nästan) total öppenhet.

För de flesta är jag fortfarande anonym. För er som listat ut vem jag är... ni får helt enkelt acceptera att detta forum inte är tänkt för er, utan för dem som INTE vet vem jag är. Om ni vill läsa ändå så varsågoda, men vänligen undanhåll mig från ilskeutbrott över det jag skriver. Jag kommer inte att hänga ut någon här, men jag KOMMER att säga vad jag tycker. Är det om någon jag känner får ni bara utgå ifrån att jag sagt det till den personen först, för det är så jag fungerar.

Samtidigt... Jag kommer att fortsätta att begränsa mig själv något. Utom på ett ställe. Den har funnits ett tag och är inte omöjlig att hitta för någon som är lite internetsavvy, men inläggen som kräver lite andrum kommer att vara lösenordskyddade. De där jag behöver lufta, eller bara känner för att vara 100% öppen om vad jag tycker och tänker, helt utan att tänka på om det skulle såra någon att läsa. Det kan vara om jobbet, när det frusterar mig, om kärleken, när den går fel på det mest privata sätten, eller om vännerna - när sanningen skulle kunna såra. Därför kommer bara de som verkligen inte har en aning om vilka jag pratar om att få lösenordet.

Därför måste jag också tillägga att INGEN som träffat mig i verkligheten kommer att få sagda lösenord. Ingen. Om jag skulle träffa någon som jag "känner" via bloggen och prata med honom/henne IRL kommer lösenordet att bytas ut och inte meddelas till den personen. Det betyder inte att inläggen framgent kommer att beröra dig, men vet du vem jag är finns det möjlighet att min anonyma andrum skulle krympa, och det vill jag inte.

Not foolproof, no... Men det är den bästa mellanlösning jag kan komma på. Den här bloggen fortsätter att vara huvudforumet, jag kan inte tänka mig att den andra får mer än ett par inlägg i månaden, så läser du den inte missar du egentligen inget. Känner du mig är chansen dessutom stor att jag berättar för dig vad som står där ändå.

I samma andra känner jag också att det är dags att säga: Välkommen MrX. Jag uppskattar mer än du kan förstå att du låtit detta vara bara mitt, och inte läst det. Till och med bett dina vänner som hittat hit att sluta läsa. Men det finns inget som står här jag inte kan stå för, inget av det jag skrivit, så du är välkommen hit. Om någon av dina vänner skulle hitta till, och be om lösenordet till, Andrummet så må det vara hänt - men de skall då veta att det är emot din och min direkta önskan. Läser de i min privataste dagbok så skall de veta att det är med stulen nyckel - och varken ditt eller mitt fel.

That's the best I can do. You don't get fairer than that?

Men innan någon får nyckeln måste ni hitta dit, på egen hand.
-----
Andra bloggar om: privat, dagbok, anonymitet

Dear "Stina"

Det händer att jag skriver en kommentar till en kommentar här som blir så lång och känns så viktig att den får bli en egen post. Det här är en sådan.

I kommentarstråden till Mr X - The Very Beginning (part 2), hade signaturen "Stina" mycket att säga om min blogg, och inte i särskilt positiva ordalag. Det är helt ok; Man får tycka vad man vill om bloggen, och jag kan absolut se värdet i att läsa en blogg som man inte håller med om - skriven av någon som man aldrig skulle kunna se som sin bästa vän, men Stinas sista(senaste) kommentar kom med ett påstående som jag känner måste bemötas.

"Var snäll och förstå vad jag menar istället. Du bloggar inte anonymt. Du hänger bla ut t e x t*m som någon slags drägggubbe. Håll dig till saker som inte blandar in vänner eller kollegor på ett för dom eller dig osmickrande sätt."

Men snälla "Stina", whoever you are. Samma Stina som outade Emma kanske? *fundersam* (För övrigt synd att hennes blogg är borta, den var mycket läsvärd - hela DEN historien är för övrigt sinnessjuk! Men nu vert jag ju inte om det är samma Stina, så jag utgår inte från det.)

Jo, jag bloggar anonymt. Om man känner mig vet man vem jag är, och självklart kan man i dagens informationssamhälle, om man har för mycket tid över, göra ett detektivarbete och lista ut vem jag är, men för den stora massan av mina läsare är jag anonym. Jag skriver öppenhjärtligt om mitt liv, mina tankar, drömmar, min längtan, mina problem och min oro. Som jag redan skrivit outar jag inte mer än jag vill själv, och har en hög integritet. Det är bara du själv som kan avgöra vart gränserna går i ditt eget liv, och jag håller mig innanför mina.

Jag förstår vad du menar, eller vad du tror du menar, men det känns som att du läser in dina egna värderingar i detta. Jag kände mig tvungen att läsa tillbaka för att hitta biten om "drägg-gubbe" och har misslyckats svårt med det. Jag har öst ur mig om min frustration över alieneringen, och citerat en väldigt olämplig sak han sa, men i övrigt har alla mina jobbposter handlat om hur bra och kul det är på mitt jobb - mycket att göra, men en fantastisk team spirit.

T*m är ingen drägg-gubbe, han är en duktig affärsman som jag ibland kommer på kant med men för det mesta har en lysande affärsrelation med, upplever du att jag framställt honom som ett drägg kan jag bara beklaga. MEN, att du upplever att du kan/bör/har rätt till att berätta för mig vad jag skall skriva om är också beklagligt. I samma anda som du argumenterar att du är trött på att höra "sluta läsa då" när du kommer med kritik på en blogg och jag säger att mina läsare inte behöver hålla med mig, så får du dra den slutsatsen ett steg längre och inse att jag skriver om det jag vill, eftersom det är MIN blogg. Om du vill ha en blogg som handlar om precis det du tycker känns rätt får du skriva en egen - alternativt välja bort dem som stör för mycket.

Sammanfattningsvis: Jag tänker inte göra som andra och säga åt dig vad du skall läsa och inte läsa, men jag betackar mig i samma anda för att du skall berätta vad jag skall skriva och inte skriva. You can't get fairer than that =)

Däremot är du fortsatt välkommen att kommentera den här bloggen, i hur syrliga ordalag du vill, och jag kommer att fortsätta att bemöta dina åsikter med respekt. Jag skulle önska en något högre grad av den varan från dig till mig också.

MVH
/MsTake
-----
Andra bloggar om: kommentarer, blogg, cencur

Lyx... en fälla?

Jag såg "Lyxfällan" på TV3 i måndags, och blev tagen.

• Av paret det handlade om, som brydde sig så otroligt mycket om varandra.
• Av hur relevant det här var på min situation.

Alltså - jag har inga skulder, så där är inte problemet. MEN - jag lever lite ur hand i mun och lyckas, trots en väl tilltagen lön, sällan spara något. Däremot har jag vackra kläder, vackra skor, vackra möbler, en underbar (och lite för stor) lägenhet.

Jag äter gott och dricker gott, och kvällarna jag lagar mat själv är lätträknade. Lunchlåda? NOT ON YOUR LIFE!

Känner jag för att dra till London över helgen så gör jag det. När vi skall hyra hus på Gotland betalar jag in handpenningen från mitt konto och säger åt tjejerna att de kan betala mig när det känns bra. När jag ville åka skidor i vintras köpte jag en helt ny utrustning, on a whim (som jag alltså åkte på i 2 dagar, som ni minns?) - bästa sorten.

Rätt så länge har jag försvarat mitt beteende med njutningen av att vara tillbaka, inte behöva snåla på alltalltallt som var fallet under min långa sjukskrivning. Men ärligt talat, jag har jobbat igen i över ett år, det börjar bli en fadd ursäkt.

Så vad det programmet gjorde med mig var att få mig att tänka till. Utbrändheten i sig har ju redan lett tillatt jag inte längre tar hälsan för given. Tänk om det händer något? Vad som helst som gör att jag plötsligt inte längre är arbetsför... Skall jag då sitta där, igen, och behöva sälja av allt jag köpt under sötebrödsdagarna? Det är inte en särskilt effektiv sparform, let me tell you.

Nej! Nu skall här bli bot och bättring. Faktiskt. Kanske en sådan där budget som de gör - med boende, mat, resor, kläder, sparande, övrigt. Jag har ju ingen bil men får väl klämma in London, Stockholm och Gotlandsresor i budgeten då. Och det skall hamna en siffra på sparande, en hög!

Imorgon...
(eller på fredag...)
(Kanske...................................................)
-----
Andra bloggar om: pengar, lyxkonsumtion, sparande, slösa

Skulle det inte...

... passa mig som hand i handske att vara delägare i en nattklubb, jag bara frågar?

Det var fan, idén känns bra även utan vin :)
-----
Andra bloggar om: nattklubb, investeringsobjekt

Same, same but different?

Samma, samma, samma, samma, samma.

Nu är det måndag, helgen är slut. Jag har gått på AW, dansat, skrattat, legat på filt i parken, haft lite folk hemma, druckit vin på Storans uteservering, spelat FFXII och tittat på film.

Det låter inte så dumt. Det var inte så dumt.

Så varför känns det så tomt?
-----
Andra bloggar om: FFXII, fest, vänner, livsfrågor

It could happen to you

Appropå debatten om alternativa intagningsvägar till högskolan..

[snip från DN]
- Intervjuintag är så bra. Betyg säger inte så mycket om hur man fungerar. I det här yrket måste man ha empati och kunna kommunicera med patienterna, säger Marjaneh Saberi.
[/snip från DN]

Mormor dog i bröstcancer*, långt innan jag kom till.
För 2 år sedan hittade jag en liten, hård klump i mitt högra bröst - uppe mot armhålan och lymfkörtlarna till. När jag lätt oroad gick till min husläkare för att kolla upp det sa hon inte

"Äh, det här är bara en senknuta" som jag hade hoppats, utan
"Oj"

Oj är inte bra. Oj är ALDRIG bra!

Så hittade hon en knuta till, som jag missat, och ordnade rask remiss till bröstkliniken i Mölndal.

Med två knutor i bröstet och en död mormor var det inte mumma att vara MsTake, kan jag lova...

Jag fick, trots prio, vänta nästan 6 veckor på att komma dit. De bestod av 2 veckors väntan på mammografin och sedan 4 till i väntan på biopsi. 6 veckor då jag tänkte glada tankar, log och skrattade och jobbade som fan på dagarna... och kurade ihop mig i en liten boll och grät av rädsla på nätterna.

Så kom jag dit, till kliniken. Blev inledd i ett rum och ombedd att ta av mig på överkroppen. In i rummet kommer en man i 60-årsåldern i läkarrock. Han hälsar inte och svarar heller inte på min hälsning.

Han rumlar runt lite bland instrumenten på en bricka, och plockar sedan fram den största djävla nål jag har sett i mitt liv, fäst vid en liten vacumpump. Jag hade fram till den stunden inte insett hur själva biopsin skulle gå till, men nu blev det tydligt. Jag började skaka i hela kroppen.

Nämnde jag att jag är nålrädd? Extremt.

Läkaren gick fram till mig, småpratandes med sköterskan, tog tag om min axel och skulle sticka nålen i mig. Där sitter jag. Med en läkare som inte ens hejat på mig. Naken på överkroppen. Fobisk för nålar. Dödsförskräckt över cancerhotet, en av de dödligaste. Millimeter från gråten. Hela jag vibrerade, och när nålen gick igenom ryckte jag ofrivilligt till, bara lite, och gnydde.

Då pratade han. Kallt. Avståndstagande. Fortfarande inte TILL MIG! Han vänder sig till sköterskan;

"Säg åt henne att sitta still. Jag kan punktera en lunga om hon rycker så."

Can you believe it?
Vad tror ni min åsikt är i den här debatten? Får empatilösa svin verkligen BLI läkare?
-----
Nötter:
* För dem som inte vet (mest män) så är bröstcancer i vissa fall ärftligt och hoppar ofta över en generation
-----
Andra bloggar om: läkare, empati, bröstkancer, skräck

Lonely, I'm so lonely....

Another weekend, another lonely Sunday.

Eller ja, det är ju inte helt sant egentligen. Jag har varit ett socialt djur under helgen, med mycket lite alone-time. Telefonen har ringt konstant (känns det som), jag har träffat massor av såväl gamla som nya vänner samt har varit ute och rört på mig mycket i det vackra vädret - både som besökare av uteserveringar, på dansgolven men också på mer nyttiga långpromenader.

Men nu, när tjejkompisarna precis gått härifrån och jag varit på Coop och handlat lite kvällssnacks (serranoskinka, vitlöksfyllda oliver, extralagrad herrgård) som jag skall äta uppkrupen i tv-soffan tills tröttheten tar mig i säng, själv, så känns det bara så... så....

Förtvivlat Ensamt
-----
Andra bloggar om: ensamhet, vänner, kärlek, vår

Olycksfågel

Jaha, så sitter man här då. I Tignes. I baren. Med benet fastspänt och en hel hög med tabletter och sprutor.

Ute har det snöat en meter de senaste dagarna och jag har tillbringat 2 dagar i lössnö, med 1/2 meters sikt. 1 timme efter att vädret klarnat upp hände det. Doktorn sa att det var av. Att den här säsongen är helt slut för mig. Att jag borde överväga att sluta åka skidor.

Då grät jag, ensam i sjukstugan.

Äh, vem behöver korsband, egentligen?
(Foten i kläm, jajjamensan?)
-----
Andra bloggar om: korsband, knäskada, skidåkning, gråt

Sista kommentaren om videon

... från mig då.

Alltså, people. Jag skriver för det mesta, som ni vet, (förhoppningsvis) rätt underhållande om singellivets vedermödor, hjärta & smärta och en del om jobbet. Det här inlägget var rätt långt out of topic för mig, tveklöst. Men det här tog mig så hårt, och gav mig en sådan spark i rumpan, att jag ville dela med mig av det.

Jag menar inte att jag vet bäst eller att nån av er behöver "väckas". Det var kanske ENBART jag i vårt avlånga land som levde i min lilla "alla är snälla"-bubbla.

Men jag köper INTE att det som verkar vara det onda med den här videon, om man bara följer kommentarerna, var att jag länkade till den. Inte att det hände, inte att någon valde att filma det, inte det förfärliga bakomliggande, vad det nu är, som leder fram till avrättningen. Kanske de som avrättas våldtagit bödelns barn, vad vet vi? Nej, det förfärliga och förkastliga är min länk, till en video som verkligen berörde mig, som skakade om mig och fick mig att se värlen i ett något annorlunda ljus.

En länk, till något som berörde mig, i MIN blogg. - Det var vad det var, ok?

Jag lovar att bara skriva om kattungar och dejting i minst en vecka, för att sona mina synder.

OMG!

Det här var det äckligaste jag någonsin sett.
Med rätt bred marginal. Det får mig kraftigt att tvivla på om alla människor har en gnutta godhet i sig eller inte.

Känsligare tittare varnas.
(Länken är borttagen. Posten ligger kvar p.g.a. kommentar-tråden)

Och jag skojjar INTE om varningen!!!
(det som verkligen får det att vända sig i magen på mig är ljuden han gör i från sig, efteråt. Jag antar att han försöker skrika...)
-----
Andra bloggar om: VARNING, förfärligt, våld, död

till Den Nördige

a.k.a min f.d. vän.
Jag visste att du var kär i mig, men jag hade ingen aning om att du var besatt. Gårdagskvällens händelser gör mig sanslöst illa till mods. Jag brukar inte bedömma människor så fel.

Jag känner att några saker, några felaktigheter i din verklighetsuppfattning, måste ställas till rätta.
Bara så vi är överens, har samma verklighetsbild...
Så här är det:

1. Trots att du med all önskvärd tydlighet önskar att det skulle vara så, så är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, kär i dig.


2. Ja vi hånglade, första gången vi sågs*, då jag var kraftigt berusad. Detta till trots är jag inte, har inte varit och kommer inte att bli attraherad av dig. Du är inte min typ. Inget ont om din typ, men it doesn't do it for me.


3. Orsaken att jag alltid drar mig undan när du försöker komma för när är... inte som du verkar tro för att du har flickvän utan för att, just det, jag inte är attraherad av dig.


4. Nästa gång du syftar på att någon är en gold-digger, försök välja någon som inte PRECIS har betalat både DIN resturangnota och senaste rundan drinkar till hela gänget. Det blir lite löjligt... And I have the slips to prove it ;)


5. Om du skall försöka hävda att mina vänner har sagt någonting, gör det trovärdigt. Chansen att A skulle kalla mig hora** är inte minimal. Den är obefintlig. Att hon skulle sagt något sådant till DIG är.... jag finner inte ord... Skrattretande. Alltså är ordet ditt, det är du som använder det.


6. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, ok att kalla mig för det.

Att du tidigare på kvällen berättat att du är kär i mig gör inte saken bättre. Du flippar och beter dig konstigt, svartsjukeaggressivt mot mina killkompisar, possessivt mot mig. Inte för första gången. Inte för andra gången. VARJE gång jag träffar dig efter att du druckit. Till slut rinner sinnet över för mig, och den här gången gick du för långt.

Alldeles för långt.

Oåterkalleligen FÖR långt.

Tyvärr.

Slutligen kan jag bara upprepa det meddelande jag skickade dig i morse, efter att ha läst nattens sms-skörd från dig:
"Hej Den Nördige,
Jag tycker du skall ta en stund på dig att tänka igenom hur du uppförde dig igår. Sedan kan du läsa de mess du skickade till mig i natt.
Om du efter det kommer på ett bra skäl till varför jag någonsin skulle vilja prata med dig igen kan du dela med dig av det, för jag kan inte se något.
MVH
Ms.Take"

Mitt sista råd till dig är att du tar dig en stark funderare på om du borde dricka alkohol. Personlighetsförändringar - not pretty...

-----
Nötter:
* Du minns kanske, den gången då du valde att inte berätta om din sambo?
** Ens på skoj, ens privat bara till mig, tjejer kallar inte varandra för sånt. Inte vänner*** heller.
*** HELT sanslöst att jag måste BERÄTTA det för dig!
-----
Andra bloggar om: skällsord, den nördige, avslut

fundering

På förekommen anledning:

Hur kommer det sig att "Hora" ofta används som skällsord av män som INTE lyckas ragga upp tjejen i fråga?
Är inte det liksom en contradiction in terms?
-----
Andra bloggar om: skällsord, funderingar, allmänt

Inatt jag drömde...

Nu blir det en drömpost igen. Det händer då och då att jag drömmer extremt verklighetstrogna drömmar. Inatt var en sådan gång.

Imorse vaknade jag, strax innan väckarklockan ringde, av att jag grät. Inte hysteriskt utan stilla, stilla. Tårarna rann ur mina slutna ögon. Jag vaknade i en blandad känsla av sorg och tacksamhet.

Jag drömde om min döde bror. Han tog tillbaka mig i tiden och jag fick träffa, och prata med honom. Jag upplevde den dag han dog, då jag i verkligheten inte var med, och alla andra som var med i drömmen visste att detta var ett uppspelande (re-enacting) av den dagen, för min skull. Man visade stor hänsyn genom hela drömmen, för att göra upplevelsen så bra som möjligt för mig. Min bror och jag pratade en del, och innan han gick för att dö, igen, gav han mig en stor, varm kram och berättade att han älskar mig så mycket.

Drömmen fortsatte en lång stund efter detta. Min bror var borta, men ännu inte död, och resten av familjen och vännerna fortsatte att umgås och prata. Plötsligt kände jag ett enormt behov av att gå ner till vattnet, och jag visste att jag skulle hitta honom där. När jag var nästan ända framme ropade min mamma efter mig. "Nej! Gå inte dit! Du behöver inte se det! Minns honom som han var, när han omfamnade dig den sista gången. Du vill INTE se det!"

Jag vände mig om och där var min familj. Vi kramade alla om varandra och grät. Av sorg för att han var borta. Av glädje för att han varit här. Av tacksamhet för att få ha haft honom.

Då vaknade jag.
-----
Andra bloggar om: drömmar, döden, sorg, tacksamhet, glädje, allvar

läskigt.....

Hmm, ju mer jag tänker på det dessdå underligare verkar ändå slutet på lördagen...

Jag vaknade på söndag förmiddag*, inrullad i mitt täcke och överkast och med morgonrocken på. På var även hela festmakeupen. När jag stapplade ut i badrummet hittade jag gårdagens klänning på golvet. Brevid den låg ett förstört halsband - som slitits av istället för knäppts upp.

När jag ser närmare på klänningen ser jag att även den är trasig, avsliten. Hur jag än försöker komma ihåg har jag inget minne av hur detta kan ha hänt. Faktiskt minns jag inte ens hur jag kom hem, eller när jag gick ifrån klubben. Gud så läskigt. Jag får ALDRIG minnesluckor.

Jag börjar få en sprängade huvudvärk och min mage beklagar sig högljutt. Istället för att må bättre mår jag allt sämre. Senare under söndagen, efter att jag skrivit föregående inlägg, är det så illa att jag måste ropa på Ulrik, flera gånger. Ytterligare en "first". I hela mitt trettionåntinga liv har jag aldrig någonsin blivit så bakis att jag behövt kräkas.

I hallen hittar jag en påse med mat från Burger King. Oöppnad. Burgare, pommes och vad som en gång varit en milkshake stod där i hallen och tittade anklagande på mig. Hur jag fått tag på den? Ingen aning...

Jag inser att mitt sista klara minne är att jag står på en soffrygg och dricker ur ett glas champagne som en rar ung man precis satt i min hand. Lustigt nog minns jag inte alls att jag var särskilt berusad vid det tillfället. När jag började räkna hur mkt jag druckit inser jag att det bara är 2 glas vin och 2 drinkar. (och, mot slutet av kvällen, en 3-4 små glas champagne). Dryckerna intogs under ett spann från 20.00 - 02.00. Inte särskilt många cl/h alltså.

Så, varför minneslucka? En så TOTAL minneslucka? Varför vaknar jag fullt sminkad, men naken under morgonrocken, i en ihoptrasslad säng med mina kläder och smycken sönderslitna i badrummet. Varför mår jag bara sämre allt eftersom dagen går, trots ett mycket rimligt alkoholintag kvällen innan?

Freaky, I tell you, very very freaky...
-----
Nötter:
* Ja, faktiskt! 11:40, visserligen, men absolut innan 12. ALLTSÅ, förmiddag, så njäh!
-----
Andra bloggar om: bakfylla, minneslucka, skrämmande

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaabstinens

Jag känna att jag vågar dela med mig av detta nu, när det verkar som att det går. Peppar, peppar ta i trä...

Om jag lyckas ta mig igenom hela den här dagen utan att tända en enda cigg, då har jag varit rökfri I EN HEL VECKA. Jag är alltså en riktig rökare, av "ett pack om dagen" - typ.

Detta är svårt. Riktigt, riktigt svårt. Vidrigt jävla apsvårt. Lyckligtvis har jag förstående arbetskamrater som låter mig gnälla så mycket jag vill och är väldigt stöttande, till och med när jag fräser åt dem.

Lyckligtvis har jag ingen pojkvän att skrämma bort med mitt dåliga humör (det gäller att hitta ljuspunkter även i de mörkaste stunder)

Men, precis som detta inte är en modeblogg, eller en politisk blogg, är det heller inte en sluta-röka-blogg, så jag kommer inte att skriva (så mycket) mer om detta. Jag ville bara dela med mig, eftersom det de facto är en STOR händelse i mitt liv just nu. Dessutom har jag från säker källa att jag numera luktar gott.

Det är stort, det :)
-----
Andra bloggar om: modeblogg, politisk blogg, sluta-röka-blogg, beroende

Tårar & Skratt

Igår kväll utförde jag en EQ-övning.

Min härliga väninna M kom hem till mig. Hennes moster gick precis bort i cancer, för lite över två veckor sedan, och M är djupt inne i förnekelsefasen. Hon har låst in sig i sig själv och inte träffat någon sedan hon kom hem från familjen för en dryg vecka seda, men nu var det dags.

Operation öppning inleddes. Med hjälp av sushi, vitt vin, en smörig film och vacker musik drogs hon långsamt ur sitt skal. Till slut släppte fördämningarna. Jag satt på min balkong och höll om henne, hårt, medan hon skakande grät ut sin sorg mot min axel. Jag klappade henne på håret, vaggade henne försiktigt fram och tillbaka, viskade mjuka (men inte tröstande, alldeles för tidigt) ord i hennes öra och grät några tårar själv.

"Det är bra, M, att du mår så här. På något konstigt sätt gör din sorg hennes liv mer värt, vet du? Tänk att få betyda så mycket för en annan människa att man kan påverka så starkt... Släpp fram det, det är inte fel, det hedrar henne."

När M gråtit ut, eller i alla fall inte ville gråta mer, pratade vi om hennes moster - och om en extremt nära person som jag förlorat. Vi pratade minnen och glädjeämnen, skrattade åt varandras anekdoter och blev sympatiarga åt orättvisor som begåtts.

Jag har en teori om varför man inte är ledsen så långa stunder i taget i början. Förnekelsen är som själens krockkudde. Packar in den skarpa, akuta sorgen i ogenomskinlig bomull. Inte förrän den blivit hanterbar, lite mindre skarp, lite mindre mördande, kan den få komma fram på riktigt. När man inte dör själv av den längre. Tills man nått det stadiet kommer den bara i korta attacker - och då behövs en värmade famn och en förståelse för att det inte kan vara så länge.

Vi gled över på det spirituella, som man alltid gör i sådana här situationer, och pratade om hur nära den som är borta känns, hur man kan känna deras doft ibland, känna hur de verkar lyssna. Kontaktförsök, eller hjärnspöken. Så tillbaka till skrattet, minnena, glädjeämnena...

Efteråt kände jag mig alldeles tom. Ringde Den Charmige men bestämde mig för att inte åka hem till honom. Ringde den älskade systern istället, där 1 1/2 timmes samtal fyllde på förråden som torkat ut.

Det är svårt att vara människa. Men vackert.
-----
Andra bloggar om: sorg, bomull, tårar, skratt, död

Försvunnen

Suck, allt är borta.
En fantastisk kväll med en katastrofal avslutning. Min väska, med mobil, nycklar, jobbnycklar, 2 kreditkort samt mitt körkort. Väck, väck, väck. Stulen, från dansgolvet, när jag tittade bort en sekund.

Nu känner jag mig väldigt låg, so no more blogg.

Hon & Han - en natthistoria

Ja du, spelet mellan man och kvinna när man är berusad... inte så subtle, inte så så vackert.

Sett på krogen igår, strax innan jag gick hem: I vestibulen, vid jackorna. Jag står i jackkön och har inget bättre för mig än att titta på folk.

Hon och han, beskrivning.
Han: Snygg. Riktigt snygg. Runt 27. Välklädd, jackan redan på. Relativt nykter. Armen om...
Hon: Söt men full. Runt 20. KORT kjol, men välklädd. Inga ytterkläder än. Full som en alika. Sluddrar och har svårt att kontrollera ansiktsmusklerna.

Han är på väg att leda henne ut genom dörren när hon stannar till och börjar prata med en kille.

Hon (sluddrande): Men heeej. Du, alltså. Jo. Eh. Du, alltså. Det är så att han (pekar på snygga killen) har efterfest, och han vill att jag kommer, skall du med?"
Han (stelnar till)
Manlig kompis : Säger något ohörbart.

Flickan fortsätter att försöka övertyga sin kompis om att hänga med och medan detta pågår kan jag fysiskt se hur killens övertygelse om att han skall få åka ikväll rinner bort. Han går ifrån mjuk och varm mot henne till stel och avståndstagande. Till slut säger han något i stil med att "nej, det här orkar jag inte" - släpper henne och går.

Tjejen står kvar mitt på golvet och fattar ingenting. Hon är tillräckligt full (och kanske, kanske har åldern med det att göra också) för att faktiskt ha trott att han ville ha med henne på efterfest. Hon var ju intresserad av honom, men att han egentligen sagt "Kom så går vi hem och knullar." har inte slagit henne. Det slår henne fortfarande inte.

Hon tittar sig omkring och vaknar till liv när hon ser att han är på väg ut genom dörren. Hon springer efter. Får honom at stanna. De står och pratar i dörren ett litet tag, killen nu lite stel och lätt... vågar jag säga hånfull, i sin attityd. Här tappar jag dem för jag har kommit fram och får min jacka.

Någon minut senare går jag ut genom dörren. Där står de, åter igen omslingrade. Killen står och pekar på en en annan grabb, som ser besvärad ut, och förklarar - långsamt och tydligt:

"Alltså. Vi skall hem till min kompis som står där. Han har inte en så stor lägenhet. Och jag kan gå i god för dig, men inte för andra. Så jag vill ha med dig, men inte din kompis, förstår du?"
"Aaaaaaaah... oooook" säger hon, tveksamt.

Jag kan se hur hon smälter. Hon tror fortfarande att hon skall på efterfest och att denna snygga grabb är genuint intresserad av henne. Hon har inte sett hans förändring, eller glömt den, nu när han är mjuk igen. Eller, nästan mjuk - något av den lätta hånfullheten hänger kvar (fast det kan ju tveklöst vara min inbillning). Han tittar på sin kompis och blinkar.

Jag går vidare. Ung kärlek? Umm, visst.
-----
Andra bloggar om: knulla, ragg, efterfest