Tårar & Skratt

Igår kväll utförde jag en EQ-övning.

Min härliga väninna M kom hem till mig. Hennes moster gick precis bort i cancer, för lite över två veckor sedan, och M är djupt inne i förnekelsefasen. Hon har låst in sig i sig själv och inte träffat någon sedan hon kom hem från familjen för en dryg vecka seda, men nu var det dags.

Operation öppning inleddes. Med hjälp av sushi, vitt vin, en smörig film och vacker musik drogs hon långsamt ur sitt skal. Till slut släppte fördämningarna. Jag satt på min balkong och höll om henne, hårt, medan hon skakande grät ut sin sorg mot min axel. Jag klappade henne på håret, vaggade henne försiktigt fram och tillbaka, viskade mjuka (men inte tröstande, alldeles för tidigt) ord i hennes öra och grät några tårar själv.

"Det är bra, M, att du mår så här. På något konstigt sätt gör din sorg hennes liv mer värt, vet du? Tänk att få betyda så mycket för en annan människa att man kan påverka så starkt... Släpp fram det, det är inte fel, det hedrar henne."

När M gråtit ut, eller i alla fall inte ville gråta mer, pratade vi om hennes moster - och om en extremt nära person som jag förlorat. Vi pratade minnen och glädjeämnen, skrattade åt varandras anekdoter och blev sympatiarga åt orättvisor som begåtts.

Jag har en teori om varför man inte är ledsen så långa stunder i taget i början. Förnekelsen är som själens krockkudde. Packar in den skarpa, akuta sorgen i ogenomskinlig bomull. Inte förrän den blivit hanterbar, lite mindre skarp, lite mindre mördande, kan den få komma fram på riktigt. När man inte dör själv av den längre. Tills man nått det stadiet kommer den bara i korta attacker - och då behövs en värmade famn och en förståelse för att det inte kan vara så länge.

Vi gled över på det spirituella, som man alltid gör i sådana här situationer, och pratade om hur nära den som är borta känns, hur man kan känna deras doft ibland, känna hur de verkar lyssna. Kontaktförsök, eller hjärnspöken. Så tillbaka till skrattet, minnena, glädjeämnena...

Efteråt kände jag mig alldeles tom. Ringde Den Charmige men bestämde mig för att inte åka hem till honom. Ringde den älskade systern istället, där 1 1/2 timmes samtal fyllde på förråden som torkat ut.

Det är svårt att vara människa. Men vackert.
-----
Andra bloggar om: sorg, bomull, tårar, skratt, död