Alldeles nyss

Hur tiden går så fort - jag förstår det inte?

Alldeles nyss var det vårvinter - den var vacker men kall.
Alldeles nyss var det försommar - den var vacker men OCKSÅ väldigt kall.
Alldeles nyss var det tidigt i juni och jag förundrades av naturens hicka till följd av den kalla våren som fick humle och vitsippa att blomma samtidigt.
Alldeles nyss var det midsommar - och jag tillbringade den med mannen i mitt liv.
Alldeles nyss lärde jag mig att jag inte har någon man i mitt liv, eller att han i alla fall inte var den jag trodde att han var.

Alldeles nyss var det imorse och jag var på väg in till stan från landet för ett kort läkarbesök och tänkte att jag skulle hinna handla under de timmar jag var hemma.
Alldeles nyss åkte jag ut på ön igen med en helt tom väska eftersom handling inte fått plats på schemat.

Vart tar tiden vägen?

Semesterdag 2 - Ilandsproblem

12.27 på "morgonen"

Lätt irritation blandad med njutning. Frukost på balkongen, bestående av 2 nybakade smörcroissenter (köpta*) med en stor latte (hemgjord**). Och en cigg förstås, eller två. Bara för att det fluffiga brödet gjort entre i frukostmenyn betyder inte att jag helt kan släppa min klassiska rock-star-breakfast. Inte mitt uttryck, men snabbt anammat.

Köpte just sista minuten biljetten jag lovat A att fixa medan hon är på Gotland. Inte helt ensam om den idén, tydligen. Slut, slut, slut imorgon, och priserna på torsdagens resor har gått UPP, inte ner. Hå hå ja ja, dagens ilandsproblem nummer 2... (för nummer 1, se not 2). Messat bästa A för att berätta när vi skall vara på flygplatsen på torsdag.

Hemkomst nästa torsdag kväll. Fredag morgon går flyget. Inte optimalt med så kort mellanlandning, men men... (Dagens i-landsproblem 3) Dessutom har provence-huset tvättmaskin, så jag antar att jag inte ens behöver packa upp väskan. Lite praktiskt det där, när jag tänker efter. En "provvecka" i Maramis för att känna efter om jag har allt jag behöver och sedan en möjlighet att lägga till/dra ifrån innan jag är borta 2 dryga veckor till.

Dagens i-landsproblem nummer 4 måste vara att jag i helgen och igår slukat min semesterläsning, en ny tjock Marian Keyes - This Charming Man - som skulle varit mitt sällskap på stranden/poolen i Maramis (som det till slut blev, Tunisienbiljetterna var slut, allt enligt i-landsproblem 2). Det är därför det är frukost nu. Jag kunde inte lägga ner boken igårkväll, och helt enligt "Jag har semester"-principen struntade jag därför i hur sent det blev. Hade visst stöddiga planer på att gå upp tidigt ändå. Men eller HUR?

Appropå Marian Keyes senaste... Köp! Läs! Sådan ordkonstnär denna kvinnan. Enda chick-lit författaren jag kan läsa, för att hon alltid har så mycket mörk humor med i sina böcker, för att människorna är så otroligt verkliga och för att svåra problem inte sopas under stolarna. Den här boken grundtema är kvinnomisshandel, men trots ämnets allvar skriver hon på ett sätt så att man ömsom skrattar och ömsom ryser. Riktigt, RIKTIGT bra!***

Nu skall jag äta upp mitt fluff och göra en latte till, och sedan kallar sängen igen, denna gång för TV-spel. Någon gång under dagen skall jag också hinna bada en katt. Min lille skit som jag skrev om här för länge sedan har blivit JÄTTESTOR med JÄTTELÅNG päls. Den behöver sig ett bad ibland för att inte tova ihop, och ibland betyder för tillfället "så snart som möjligt".

Ah, livet är tufft med så många åtaganden :)
-----
Nötter:
* S-leven gör uuuunderbart bakeoff, och det står jag för.
** Vackra Alessimaskinen gör jordens bästra espresso. Lite av ett problem, tycker inte köpe-latte är värst gott längre. Ärvd, var Fars inköp. Extra fin därför. Mor har gått över till Nespressos ljuvliga enkelhet. Enkelt, ja. Gott, ja. Som Alessin? ABSOLUT INTE!
*** Shameless plug, jag vet, men jag har allt hon skrivit, och det är bra alltihop. Men detta var ändå något i en klass för sig.
-----
Andra bloggar om: Marian Keyes, This Charmning Man, latte, Alessi, ilandsproblem, kattbad

Livet - take one

SOUND!

Ensam.
Saligt fri från representationens krav på artig men intelligent konversation och vaktad tunga sitter hon - jag - vid ett bord i hörnet på Villa Källhagens vackra matsal. Det är nära stängningsdags, de kvarvarande gästernas samtal skapar ett mjukt bakgrundssorl som stillsamt skapar fond till denna scen, ryckt ur den föreställning som är mitt liv.

LIGHTS!

Det djupröda vinet skimrar i purpur av scenens varma, lätt fladdrande ljussättning. Vinets förföriska smak och studens stillhet får ett litet leende att försiktigt smyga sig fram. Det lyser upp hennes - mitt - ansike mer än den enkla men ack så vackra ljuslyktan på bordet.

MOOD!

Tankarna fladdrar, som gatlyktorna på vattnet hon - jag - begrundar genom fönstret, långt bort på den andra stranden. Männen i mitt - hennes - liv får många av dem, tankarna, att stanna till ett tag, dröja sig kvar. Männen, de många, som passerat revy. Så många som varit så viktiga. Så få av dem som finns kvar. Den första kärleken, den andre, den tredje. Maken, managern, fadern - ja fadern mest av allt. Alla andra som en skugga av honom, den älskade. Den saknade.

De nuvarandre männen, som är så viktiga. Fast skillnaden är att nu vet hon - jag? - bättre när varaktighet kan vara flyktigt. Några bara för en tid, lämnar knappt några spår fast de kommenderat all tid under sin zenith, andra fastbrända för evigt trots att de bränner långsamare, kräver mindre. Styrelseordföranden, CEO'n, de andra arbetskamraterna. Vännerna, de nära, de som varit nära, de på väg bort och på väg tillbaka. Så självklart; MrX. MrNu. MrAlltid?

Jag - hon? - kvinnan. Den enda konstanten i mitt liv. Och inte ens hon är konstant, som hon ändrats, utvecklats, stärkts. Brunnit upp, brunnit ut, och rest sig som Fenix ur askan, starkare & vackrare än någonsin. Ibland funderar, tänker, undrar jag om hon, den där Fenix, fortfarande är jag.

Men visst är hon det. Visst är jag det. Kanske måste det hända igen och igen, för jag brinner. Jag har alltid brunnit. Jag måste alltid brinna. Ibland gör det ont, men jag vet alltid att jag lever, och att jag gör mitt allra bästa att leva ett bra liv, ett jag kan vara nöjd med när bara askan är kvar. Visst planerar jag för framtiden, men jag lever för idag.

ACTION!

Det är inte en generalrepetition. Det är livet. Det är den stora kvällen. The Grand Opening. Den enda föreställningen.

And my god, what action it is....
-----
Andra bloggar om: livet, män, fågel fenix, utbrändhet, passion, eld, kärlek

Varning på Stan!

And the winner is...
MsTake! Jo, faktiskt. Gårdagens presentation gick väldigt, väldigt bra. Jag fick sagt allt jag ville, presentationen flöt på bra, inga frågor kom som jag inte kunde svara på och intresset var stort.

Efteråt gick jag och Herr Styrelseledarmot och åt middag på Riche. det var första gången vi träffades och personkemin fungerade väldigt väl. Särskilt med tanke på att min kontakt med styrelsen kommer att bli allt tätatere nu var det lysande att få den här mano á mano* kontakten. Vi kom inte därifrån förän midnatt, då jag satte mig i taxin och åkte tillbaka till hotellet för ytterligare en kort natts sömn.

Hotellet ja, det är en historia för sig... En sen bokning för den här övernattningen som jag ursprungligen hoppats slippa gjorde att jag hamnade på ett hotell jag aldrig hört talas om, Colonial på Västmannagatan. Att det inte skulle bli en lysande upplevlse förstod jag ju om inte annat på att det bara har 2 stjärnor, men det finns ju svaga tvåor och starka tvåor. Med bilderna från hotellsiten och det för ett tvåstjärnigt hotell hgt tilltagna priset hoppades jag självklart på det senare. Natten innan bodde jag 4-stjärnigt på Elite i Helsingborg för endast 60 kronor mer.

Jag har bott på många hotell genom åren. Jag har egentligen inte så höga krav. Det måste gå att röra sig där inne, sängen skall vara minst 1,20 bred och det bör finnas ett skrivbord. Men mest av allt, viktigast av allt, det måste vara fräscht! Colonial misslyckades totalt på alla dessa punkter.

[Bild från hemsidan som tydligt demonstrerar hur rummet INTE såg ut!]

Detta var, utan undantag, det absolut värsta hotell jag någonsin bott på (undantaget några sunkiga vandrarhem i min tidigaste ungdom, men de kostar heller inte fyrsiffrigt för en natt...). Herregud! Hade jag haft en kamera hade jag delat med mig, men nu får ni nöja er med en beskrivning.

Hela hotellet var tydlgt ett ombyggt lägenhetshus, där varje längenhet nu innefattade några "hotellrum". Hela känslan när man kom in var sliten och sunkig. Den orakade, otvättade mannen som satt och hängde över ett bord när jag kom in reste sig ostadigt och visade sig vara portiern. Jag nästan vände i dörren redan här.

Jag bad om ett wake-up call nästa morgon klockan 07, men han bara log snett. "Nej, det kan vi inte lösa. Men du kan få en wake-up knackning om du vill". Jaja, wake-up som wake-up tänkte jag. Fel... men jag kommer dit.

Väl uppe i mitt rum satte jag nyckeln** i dörren och steg in ett rum som kändes 5 kvadratmeter stort. Ok, kanske 8 då, men inte en kvadratdecimeter till, inklusive det pyttelilla duschrummet***. Större delen av den tillgängliga ytan togs upp av 2 stycken 80-sängar som stod ihopställda till att bilda en queen-size (som det också stått i rumsbeskrivningen skulle finnas), men det var 2 separata bäddmadrasser och 2 tunna täcken så en queen var det inte, inte med bästa vilja i världen. Det var 2 taskiga 80 sängar brevid varandra, och hade jag agt mig i mitten hade de glidit isär och jag hade ramlat ner på golvet... det rätt äckliga golvet, I'm sure.

Men detta var inte det värsta med sängenarna. Nej, det värsta var att ett av täckena hade ett påslakan med tydliga fläckar på den vita, manglade ytan. Säkert inte**** så att det var smutsigt, utan fläckarna hade väl kanske helt enkelt inte gått bort i tvätten, men bara tanken på att bädda en hotellsäng med fläckiga lakan. What??

Inklämt i hörnet brevid sängen stod ett litet spegelskåp som säkert var tänkt att hänga kläder i, men inte ens om jag lyckats få upp dörren - vilket jag inte gjorde - hade jag tagit mina kläder ur väskan för att lägga i det här rummet. Jag kände mig lätt kontaminerad bara av att vara där inne.

Mer då? Nej, alltså, det här var ungefär allt. Inget skrivbord, ingen stol, inget internet. En pytteliten tv fanns det, fast monterad i vägghörnet med en felaktig vinkel att titta på om man inte stod i den lilla, lilla hallen vid badrummet, men inte justerbar. Kul...

Väggarna var täckta av någon slags åttiotalstapet med mönsterbård mitt på väggen. Först trodde jag att det var någon typ av väggstuckatur bakom bården, eftersom den bågnade i toppen, men snart såg jag att orsaken var att den höll på att lossna från väggen. Det gjorde även de längsgående tapetvåderna på sina stället.

Jag övervägde allvarligt att ringa Å, som jag skulle träffa senare på kvällen***** och be att få sova över hos henne, något jag troligen hade gjort om inte middagen på Riche blivit så sen. Som det var nu tog jag taxi till hotellet, poppade en sömntablett trots att jag redan var utschasad och kröp ner mellan de, hoppas jag, rena lakanen på den sidan sängen som inte hade fläckar. Med kläderna på kan tilläggas. Jag skall tvätta dem med klorin när jag kommer hem, tror jag.
Dessutom skall jag hitta någon reseguide på nätet att publicera detta i, några förslag?

Slutligen, den där wake-up knackningen jag nämnde tidigare? Den kom 07.25. 25 minuter efter att jag bett om den. Kul. SKITKUL! Tack gode gud att frukosten med Herr Styrelseordförande avbokats kvällen innan, annars hade jag missat den ändå. Jävla puckon.

Sammanfattning, om ni kommer till Stockholm och har svårt att hitta hotell. Vad ni än gör, bo INTE på Hotell Colonial på Västmannagatan! Kniper det ordentligt så ta in på ett vandrarhem****** framför att bo där. Det kostar en femtedel och är både fräschare och bättre service. Sängarna är ungefär likla breda också...

Iiiih, jag känner mig smutsig, fast jag duschade länge i morse!
-----
Nötter:
* Eller... mano-a-??? kvinno? :)
** Först tyckte jag det var lite charmigt med nyckel, det var länge sedan jag tog mig in i ett hotellrum med något annat än ett kort. Den här charmigheten försvann raskt när det visade sig behövas vilja, våld och vaselin för att kunna låsa dörren** när jag gick ut.
*** För att inte tala om att jag, van vid självlåsande dörrar och key-cards, höll på att glömma att låsa alls. Men just den punkten kan jag ju inte skylla hotellet för :)
**** Som jag faktiskt blev barnsligt glad över. Eftersom jag passerat en toalett i hallen hade en gnagande misstanke om att det kanske inte fanns toalett på rummet börjat växa i mig...
***** Hoppas jag.
****** Men som inte blev av, p.g.a. tidigare nämnda middag med Herr Styrelseledarmot
******* Jag tror faktiskt de har vandrarhemsservice också, men hur där ser ut vågar jag inte ens TÄNKA på...
-----
Andra bloggar om: hotell, Stockholm, varning, Colonial

ont där bak

Erik och Eva, så hette den "musikaliska teater" jag var på igår, på Göteborgsoperan.

Det var fantastiska skådespelare (bara 2) och jätteskön musik, ändå gick jag därifrån och kände mig.... irriterad!

Pjäsen handlade om ett par som träffas via en kontaktannons, och problematiken med ensamhet. jag förstår att det var meningen att man skulle känna medlidande med, och relatera till, huvudpersonerna.

Det gjorde inte jag.

De drog ut på det, och uuuuut, på det och UUUUUUUUT på det. och när de äntligen bestämt träff då fegade hon ur i sista sekund. Men GUD kvinna! (och han var inte bättre)

Det var det där med styrfart över sitt eget liv. Kan du inte få tummen ur r*ven får du kanske lära dig att leva med att bara ha en hand och dessutom lite ont i rumpan, liksom.
-----
Andra bloggar om: Opera, musikteater, Erik & Eva

Livsbetraktelser

Inte mina ord. Jo mina, min inte min grundhistoria. Mycket tänkvärt i alla fall.

-----

En kvinna gick längs en väg. Mitt i vägen fanns en grop. Kvinnan tittade uppåt framåt och såg inte gropen. Hon ramlade i, och slog sig rätt hårt. Hon låg kvar på botten ett tag och ojjade sig innan hon, med mycket möda, klättrade upp och gick vidare. Kraftigt försenad.

En kvinna går längs en väg. Det är samma väg, för hon tycker om den. Hon är medveten om att där finns en grop, men tänker akta sig. När hon kommer till gropen har hon så försjunkit i hur trevligt det är att gå att hon missar den, och ramlar i. "Shit, där var GROPEN ju!" tänker hon när hon faller, och är förberedd för landningen. Hon slår sig, men inte lika hårt, och klättrar genast upp igen och går vidare. Försenad.

En kvinna går längs en väg. Det är samma väg, för den är bekant och känns trygg. Hon vet om att där finns en grop, hon ser sig för. När hon kommer till gropen går hon försiktigt runt, men halkar till på kanten och glider i. Hon får tag på kanten och slår sig inte, utan häver sig upp och går vidare. Irriterad och lite lerig och sen.

En kvinna går längs en väg. Det är en annan väg.

Faktum och tro på människan

Ok, nu sticker jag ut nacken igen. Ladda bössorna nu :)

Jag köper Faktum*, varje månad. Ofta mer än ett ex. Faktum kostar 40 kronor, men jag brukar ge mellan 50-100 beroende på vad jag har i plånboken när jag möter försäljaren.

Eftersom jag (vilket väl inte kunnat undgå någon och dessutom orsakat livliga debatter här) är stark förespråkare för tron att alla människor har, eller kan ha, styrfart över sitt eget liv** och därmed är emot tiggeri, "det bara hände"-mentalitet och är direkt allerigisk mot uttrycket "Jag fick aldrig chansen"

Senast jag kollade var det ingen som stod och delade ut chanser demokratiskt. Chanser skapar man. Chanser tar man. Har man skapat en chans gäller det ändå fortfarande att ta den också.

Inga kommentarer om "lätt för dig med ditt välbetalda it-jobb" nu tack... Det var ingen som kom med det här jobbet på en silverbricka till mig. Kan det vara så, kanske bara kanske, att jag har gått igenom en fruktansvärd massa skit i mitt liv som det hade varit djävligt lätt att skylla på? Allt jag har idag har jag kämpat mig till, ofta mot alla odds, och jag vägrar skämmas för att jag har lyckats. Så eventuella kommentarer om det kommer jag inte besvara, fyi.

Anyway, jag tror på människan. Jag står så långt ifrån människoförakt som det går att komma, i alla fall enligt min tolkning. Jag TROR på människan, på hennes förmåga att lyfta sig över sina ömständigheter, att skapa, arbeta sig igenom, göra livet bättre. Jag tror också på att det ÄR föraktfullt att leka förmyndare, att ge bidrag utan krav på motprestation - antingen i privat eller kommunal/statlig form.

Därför ger jag ingenting till tiggare, men jag köper Faktum, för mer än vad den kostar. Jag gillar hela den rörelsen, och stödjer den mer än gärna - på samma sätt som jag gärna ger de uteliggarehemlösa som försöker ta just styrfart över sina egna liv en extra knuff på vägen. I samma sekund som en av de inresta tiggarna jag skrivit om förut slutade sitta och gunga med en papperskopp i handen och istället plockade fram ett liftet munblåspiano som han tvingar inte helt behagliga toner ur tinade isen runt min plånbok. Han får pengar av mig varje gång jag går förbi. Eftersom jag går förbi flera gånger om dagen så vet jag också med säkerhet att det är samma kille som tidigare tiggt. Han är... kanske 10-12 år. Om det har jag mer att säga än vad jag får plats med här...

Det handlar om att ta kontrollen, men också om att ta ansvar, för sig själv och sin situation. Självklart finns det undantag som bekräftar regeln, men istället för att gå och undra över om just den här personen med tiggarkoppen verkligen är behövande så ger jag pengar till soppkök i Göteborg, lokalt. Jag stöder Läkare Utan Gränser som jag VET gör ett ovärdeligt jobb på platser där behovet är skriande stort, utomlands. Jag stöder UNICEF, och med viss oregelbundenhet Rädda Barnen. Jag ger INTE pengar till en alkoholist som tigger enkronor "till en kopp kaffe" utanför systembolaget, men jag ger dem gärna en cigg om de behöver****, eller en macka.

Jag tar inte på mig att leka allvetande, och säger inte heller att mitt förhållningsätt är det enda rätta - different strokes for different folks som det heter. Men faktum kvarstår - jag kommer aldrig att ge en krona till en tiggare, och skäms inte en sekund över det. Sjung en sång, med aldrig så dålig röst, jonglera med stenar, berätta en saga. Sälj Faktum. Hjälp till självhjälp, det har jag alltid i min plånbok.

För jag tror på människan. På hennes förmåga. På vår förmåga. Frågor på det?
-----
Nötter:
* Faktum är Göteborgs hemlösas egen tidning. Läs mer här.
** Undantaget, som det brukar stå i SLA*** och andra kontrakt, när man råkar ut för naturkatastrofer, plötslig sjukdom eller "Acts of God"
*** Service level agreement
**** Så ingen alkohol, men gärna nikotin? Jag vet hur kluven tunga det där är, tro mig :)
-----
Andra bloggar om: människotro, styrfart, Faktum, uteliggare, bistånd

Jag väljer själv

(Hela inlägget inspirerat av samtal med Systeryster, några formuleringar snodda rakt av)

Man tar en risk, när man bloggar. Anonymt eller inte. Alla som sticker ut, tar en risk.

Jag vet inte hur många gånger jag läst eller hört någon säga "De valde det ju själv, när de beslöt sig för att bli artister/politiker/[sätt in valfritt publikt yrke här]"

Vad "de" valde själva? Påhopp. Brist på privatliv. Publika uthängningar. Paparazzifotografer som sticker kameran under kjolen. Bara några av de "egna val" våra kändisar gör. Sådant man "får stå ut med" när man är en publik person.

Relaterat till bloggandet:
Jag vet inte hur många gånger jag läst, i kommentarsfälten "De valde det ju själva, när de publicerade sina tankar på nätet" - ofta som första försvartal efter (ytterligare) en elak, illasinnad och/eller tanklös kommentar.

Vad "de" valde? Kommentarer från människor som inte känner dem; Som jämför dem med nazister. Som ifrågasätter deras intelligens, känsloliv, mänsklighet. Som hotar. Förlöjligar. Nedvärderar*.

Det finns de som satt detta i system. De är blogvärldens paparzzis. Helt utan respekt för andra människors känslor går de ut för att förgöra, förstöra, eller bara störa. All under devisen "De valde det ju själva, när de valde att blogga."

Så har vi dem som inte satt det i system, som bara obetänksamt skriver vad helst som faller dem in. Skyddad av distansen som dataskärmen ger, och av bristen på närkontakt med den de skriver till, kan de mest elaka kommentarer komma till - utan egentligt uppsåt. De glömmer bort mänsklighetsfaktorn. Glömmer bort att det är en människa där, på andra sidan skärmen, med känslor.

Utan egentligt uppsåt. Smaka på den... Spelar det någon roll för den döde om dådet kallas mord eller dråp?

För ett litet tag sedan var det någon som skrev en kommentar här hos mig, en kommentar som recencerade en blogg jag skrivit om, i hårda ordalag. I sitt förtydligande, efter att många reagerat, kom han med en analogi om en glass. Det var en bra analogi. En fin analogi. Man förstod vad han menade, den passade perfekt...

... om det nu varit en glass han recencerat.

En glass har inga känslor. Bloggare är inte glassar, bloggar är människor. Med känslor. MÄNNISKOR. Egentligen borde det inte vara så svårt att komma ihåg.

Det här handlar inte om att hålla med om allt. Det handlar inte om att inte få lov att framföra kritik. Men det handlar om att komma ihåg människan på andra sidan skärmen, och tänka efter hur man formulerar sig. Det är en värld av skillnad mellan "Det du skrev nu håller jag inte med om." och "Dina åsikter visar att du har undermålig intelligens, det gör ont i ögonen att läsa och förresten är du en vidrig människa."

De valde det ju själva. Eller hur?
Bloggarna, som valt att publicera tankar och åsikter. Författarna, som väljer att gräva i sitt innersta och föda fram sina böcker/filmer/artiklar. Politikerna, som väljer att viga sina liv åt sina ideal. Artisterna, som väljer att leva för musiken. Konstnärerna, som väljer att måla sin själ på duk. De, och alla andra publika personer.
De valde det ju själva, eller hur?

Kan det vara så att alla dessa människor har valt att göra det de gör TROTS den enorma risk för påhopp, aggressiv kritik och nedlåtande tillmälen detta val för med sig? Tack gode gud för det.

Tänk er en värld där ingen vågar. Där alla är paparazzis. En värld utan starka ideal, drivna människor, konst, musik, litteratur och öppna diskussioner. En värld där ingen sticker ut halsen alls. Vem skulle de attackera då, de som bara känner sig större genom att göra andra mindre?

Den världen vill jag inte leva i, så JA - JAG VÄLJER DET SJÄLV!
-----
Nötter:
* Alla exempel i den här paragrafen har hänt mig, personligen, bara under de senaste par veckorna. Skulle jag gräva längre tillbaks i tiden, eller se på andras kommentarer, skulle listan bli för lång för att publicera
-----
Andra bloggar om: kåsri, bloggning, paparazzi, aktiva val

Fredag med Tommy

Vilken kväll. Vilken upplevelse. Jag är fortfarande darrig i knäna och bergtagen, flera dagar senare.

I fredags gick jag på Casino Kosmopol för att se på ett storband, där en väninnas släkting spelade. inte förrän jag redan tackat ja fick jag reda på att kasinot fyllde 5 år och hade tagit in Tommy Körberg med sitt lilla hobbyband för att underhålla publiken - inträde 5 kronor.

[Tongångarna - ett studentikost big band]

Tommy har en av Sveriges absolut bästa röster, jag får ståpäls varenda gång jag hör honom, så jag blev väldigt glad. När jag kom till kasinot visade det sig att den scen de skulle spela på var väldigt liten och intim, himla mysigt. Efter att storbandet spelat klart gled jag bort mot scenen och kom, helt utan anstränging, hela vägen fram, precis framför mikrofonen.

En rad med stolar var där, framför repet, så säg att jag var 1 1/2 meter från scenkanten. Det här var inte något jag hade planerat, men visst blev jag väldigt nöjd. Champagneglas för 25 kronor styck (Tattinger) gjorde inte mitt humör sämre.

Där stod jag när bandet kom in. Där stod jag under hela den 1 1/2 timme långa spelningen. Hela bandet var kanonbra, de spelade blues, soul och rock. Alla hade väldigt roligt och det märktes. Tommy sjöng som en gud. Mellansnacket höll väl kanske inte direkt högsta klass, men var väl avpassat för publiken - som förutom mig huvudsakligen bestod av människor som hade både 20 år och 20 drinkar mer på nacken än jag. Han var nygift, visade stolt upp ringen och pekade ut sin fru i baren.

[Bilden är inte zoomad alls]

En av mina absoluta favoritlåtar är Anthem. Smörig, javisst, men den går rakt in i själen på mig och har alltid gjort det. Jag brukar bli lite tårögt till och med om jag hör den på radion. Jag minns att jag tänkte när jag stod där "Jag förstår att det inte kommer att bli någon Anthem, de spelar inte alls den typen av musik ikväll. men, skulle jag få stå här på armlängds avstång från tommy och höra honom sjunga Anthem skulle jag kunna dö lycklig sedan."

Bandet avslutade med en låååång och solofylld Frank Zappa-låt. Jag stod och gungade med och bara njöt av upplevelsen. Applåderna efteråt var långa och taktfasta och visst kom de in igen. Så blev det en skön blues och så släcktes ljuset och instrumenten började ställas undan. Jag suckade lite av lycka och skulle precis lämna scenkanten när jag hör gitaristen i mörkret med twangern på fullt blås börja plinka på de första, välskända, älskade tonerna. Do, do de de do de doo doooo.

Tommy såg förvånad ut, och kanske lite irriterad. Hur trött måste han inte vara på den. jag kunde inte hålla mig utan sa, ganska högt, rätt ut. "JA! Snälla Tommy! SNÄLLA!"

Han smålog, tog tag i mikrofonen, de andra musikerna lyfte sina instrument och så kom den, Anthem. Jag flöt bort i ett lyckorus, tagen av musiken. Han sjunger rätt till mig, ja faktiskt. Han står där på scenen, tittar mig in i ögonen och sjunger "She iiis eternal..." Det blev lite blött under ögonen, det blev det.

[Tyvärr hör man lite andra röster än bara Tommys, men pleaaaaase liksom!]

Efteråt var jag alldels skakig. Jag gick och ställde mig i baren med väninnan och hennes familj, jag stod med ryggen mot baren och bara log fåraktigt.

Så säger C plötsligt:
"Du, han tittar på dig!"
"Vem, vad?" jag vänder mig om. Där, runt hörnet på baren står Tommy med sina vänner och sin fru och tittar på mig och ler, och höjer glaset till en skål. Jag ler brett och skålar tillbaka. C flinar "Det är klart han känner igen dig, som du stod och njöt!"

Jag beslutar mig på stående fot för att gå dit. Sagt och gjort, jag kryssar runt baren och väntar in att han inte är upptagen i annan diskussion.

"Hej Tommy, förlåt att jag stör men..."
"Hej! Du jag såg dig stå och digga. Urskönt!"
"Tack, men det var ni som var ursköna. Det är måste vara ditt "lattjolajbanband", så kul som ni verkade ha det."
"Ja, det är det, kan man säga, vi hade grymt skönt gung."
"Och det märktes. Du, jag kom bara fram för att säga att jag njöt så otroligt av det här ikväll. Tack skall du ha, det här kommer jag att ha med mig länge. Du gav mig verkligen något."
"Tack! Du, det syntes så att du gillade det. Det är för sådana som dig jag sjunger!"

Så gick jag tillbaka till C och till min champagne. En stor upplevelse rikare*. What a night!
-----
Nötter:
* Och ett och annat Lassie-poäng rikare också, kanske?
-----
Andra bloggar om: Tommy Körberg, Anthem, njutning, upplevelse

NIX-lista

Jag jobbar mitt inne i centrum. Det är rätt trevligt.

Vad som INTE är så trevligt är de myriader med försäljare och tiggare och tiggare-som-lådsas jobba för Rädda Barnen/ Amnesty/ Djurens Rätt/ osv* som jag måste plöja mig igenom varje dag.Flera gånger. Till jobbet. Från jobbet. Till lunchen. Från lunchen. På väg till snabbärendet. På väg från snabbärendet. You get the picture.

Nästa gång någon inte respekterar min stirrande blick rakt framåt och försöker antasta mig igen tänker jag tamigfan skrika åt dem.

DU ÄR LEVANDE SPAM, FATTAR DU DET????

Jo, faktiskt, det tänker jag göra. På riktigt.

Jag har länge funderat på om man inte kunde trycka upp lite flyers att lämna ut till alla tiggar-zombies - typ "Jag jobbar här och har redan pratat med dig eller din klon 1000 gånger". Eller i fallet äkta tiggare, då översatt till Rumänska "Du är med i EU, gå till socialen, skaffa ett jobb, eller åk hem!"

Borde det inte finnas en NIX-lista, en sådan där som man kan (och jag har) ansluta sig till för att slippa telefonförsäljare även för gatuförsäljare? Typ en blåvit armbindel eller något annat synligt man kan ta på sig som gör att de inte får lov att prata med dig?

Jag föreslår en folkrörelse. NIX-gatuförsäljarlistan - typ singelringen. Ett tydligt tecken man kan ha på sig som gör att det blir olagligt för dem att antasta dig.

Några förslag på hur tecknet skulle kunna se ut? Är det en bra idé eller är jag bara en dålig människa som inte klarar av turisttiggare och 2587 påhopp från Amnesty per dag?
-----
Nötter:
* Jo jo, jag vet att de faktiskt gör det. Men tusende gången är det inte kul längre. Inte ens lite.
-----
Andra bloggar om: nix, spam, attacker, zombies

F som i...

Fy faaaaaaaan?
Förjäkulen!

Idag var jag och följde med en väninna som skulle köpa ny BH på lunchen. Vi gick in på ett ställe jag inte brukar handla på (så ofta - allt är relativt) där personalen är extremt kunnig. Medan vi stod där och pratade/provade hittade jag en BH som jag tyckte var så fantastiskt vacker. Äh, jag provar den tänkte jag, och frågade den vänliga expiditen som hjälpte min väninna.

"Har du den här i 75*D**?" frågade jag. "Om inte så kan 80C också funka."
"Du är inte en 75a!"
"nähä... men jag sa ju 80 också...."
"Du är ännu mindre en 80'a - vänta lite!" hon tar av sig måttbandet som hänger knutet runt halsen, lyfter mina armar och mäter - rätt hårt.
"Jaha," säger hon med lätt triumferande stämma, "jag tänkte väl det, du skall ha 70."

Hoppsan, tänkte jag som inte har har köpt 70 sedan mina tidiga 20. Nåja, säger hon det så...

"Då kanske jag måste upp lite i kupa också. Men gud... jag kan ju inte vara en DD.." Jag plockar lite bland storlekarna och tar ut en 70D, en 70DD och, med lätt darrande hand, en 70E
"Nej, det tror jag inte heller" hon tar tillbaka enkeld't och sträcker fram ytterligare en BH till mig.

Så jag går in och provar. Nej, jag var inte en 70DD. Jag fick inte plats i den alls, vi snackar dubbelkulle. 70E åkte på. E som i enorm. Herregud. Fortfarande inte riktigt rätt, fortfarande lite för liten. Jag tittar på den sista BH'n hon gett mig och ser att det är en 70F. När jag provar den är det som att glida in i ett andra skinn. För första gången på många år sitter metallbygeln perfekt - varken glapp eller för tight.

Jag vet att jag är lite barnslig, men jag går omkring och småler för mig själv. Jag har hittat den perfekta BH-storleken för mig och jag är en 70F.

Herregud...
F som i FANTASTISK***!
-----
Nötter för män:
* Revbenens omkrets under bysten minus 5, är rätt storlek på en BH (som ju har lite strech i sig och skall sitta åt)
** Kupstorleken. Relativ till omkretsen. En 95A är en mycket större kupa än en 75A, till exempel. Det går inte riktigt en hel kupstorlek per 5 cm, men nästan. Alltså är en 75D bara lite större i kupan än en 80C.
*** Alltså, de var ju lika fina i morse som de är just nu, men de känns annorlunda på något sätt.
-----
Andra bloggar om: bröst, bh, F-kupa

MrX - The Very Beginning (part 2)

Del 1 hittar du här.
-----
När det så gått några timmar och vi alla var glada och smålulliga bestämde sig en stor del av gänget för att vandra vidare. Målet var eXcet. På promenaden från SoHo till eXcet pratade jag och MrX med varandra hela vägen.

Det här var en rätt så mysig kille, tyckte jag. Inte så konstigt kanske, då han ju hade bestämt sig för mig och har fantastiskt hög social kompetens, så när han slog på stora charmen kunde jag inte finna honom annat än trevlig.

Lite väl Stockholmsk kanske. Och fortfarande aningen studentikos. Han hade nyligen anlänt i Götet för att göra sitt ex-jobb, på VCC (Volvo Car Corporation). Hans studietid hade varvats med långresor, bland annat 9 månader på andra sidan jorden, och han hade en rätt lång militärtjänstgöring bakom sig. Detta var orsaken att han, vid nyss fyllda 29, inte var redo för ex-jobb förrän nu.

Väl framme på eXcet stod vi i baren och fortsatte prata. MrX blev onykter lite fortare än jag, och jag minns att jag tyckte han blev lite jobbig när har pratade mer med min urringning än med mig. Vid det här laget var han tvungen att hänga på baren för att stå rakt, och talande inte rent längre.

Hint grabbar: INTE sexigt!

Jag vände mig om för att prata med Pokerspelaren ett tag, och när jag vände tillbaka stod MrX och pratade med en annan kvinnas urringning istället. Djupt ner i hennes urringning, och med handen om hennes midja. Jahaja.

-----
MrX version av den här delen av kvällen (plockad från hur han brukar återberätta det).
"MsTake var väldigt tydlig med att hon inte skulle stanna så länge, och när hon sedan vände ryggen till mig - rätt demonstrativt - för att prata med Pokerspelaren så stod det en tjej brevid mig i baren på en gång. Hon frågade om hon fick bjuda på en drink, och jag sa ja. Så beställde hon i rask takt in tre 6'or. Innan detta var jag bara lite på örat, men plötsligt slog allt på en gång. Så ja, jag var nog rätt full när MsTake kom tillbaka. Jag försökte nog prata med henne, men hon bara gick"
-----

Jag var trött och sliten efter en låååång arbetsvecka, och valde att gå hem. Inte sur, men heller inte vidare värst imponerad av hans beteende. Däremot hade det varit kanonkul att träffa Pokerspelaren igen, så jag räknade min kväll som klart lyckad. Alltså gick jag hem och glömde prompt bort MrX. I mitt huvud var han ytterligare en av de män som försöker dricka till sig mod och bara blir fulla och dumma, inte minnesvärd. Sorterad i hjärnan som ointressant. Så slutade den första dagen.
-----
Andra bloggar om: MrX, kärlek, historia

MrX - The Very Beginning (part 1)

Det är en lång historia, så jag delar upp den.
-----
Det var en gång för länge sedan...

Eller, mer exakt, den 10e september 2004. Kanske inte SÅ länge sedan, in retrospekt? Pokerspelaren* hade arrangerat afterwork, dragit ihop skilda delar av sin vänkrets så at vi blev ett trettiotal, som skulle träffas på SoHo. Förutom Pokerspelaren** kände jag ingen.


Runt den här tiden arbetade jag väldigt mycket. Jag var inhyrd som Program Manager på ett enormt IT-projekt och rattade över 50 projektmedlemmar i 3 länder (Sverige, Polen, Indien). När jag dyker upp på AW'n kommer jag rätt sent, rätt från jobbet och har på mig en skräddarsydd grå kritstreckskostym (storlek 36, eller en Italiensk 40) och skyhöga klackar. Håret, som just då gick nästan till midjan, var upsatt i i en stram knut. Min hud var porslinsvit av många kontorstimmar, sminket vällagt och en cigarett nästan konstant närvarande i högerhanden. Jag var, kort sagt, jävligt mycket business.

Många av de andra i gruppen var Pokerspelarens gamla studiekamrater (så även MrX) och stilen på övriga var, för att utrycka det milt, något ledigare än den jag uppvisade. MrX blev genast fascinerad av mig (har han berättat senare***) men jag tillbringade det mesta av min tid med Pokerspelaren, som jag inte sett på ett tag.

Timmarna gick, vinet slank ner, och MrX förde sig allt närmare de diskussioner jag var med i. Vi pratade bilar ett tag. MrX, som är extremt bil och motorintresserad, säger att avgörandet för honom kom när jag berättade att jag nyligen sålt min ögonsten - en Pontiac Firebird av nyare modell. En tjej som med kärlek berättar om sin Firebird, motorvolymer och fartglädje kan ju inte vara annat än fantastisk, tänkte han****
-----
Nötter:
* Så jodå, ni som tyckte er komma ihåg att det var genom honom kom ihåg helt rätt.
** Kommer ni inte ihåg honom, så läs om honom här & här. Det är en himla fin historia.
*** Att jag minns hur jag såg ut har mest att göra med att HAN minns det så väl och jag har hört honom berätta historian många gånger. Oftast med tillägget "att hon dessutom var formad som en slimmad gitarr gjorde ju inte saken sämre!".
**** Åter igen, hans ord, inte mina.
-----
Andra bloggar om: kärlek, historia, SoHo, Mr X

Negerbollar?*

I söndags var jag ute på familjens lantställe och hjälpte min lilla Mamma som brutit foten och därför är kraftigt rörelsehindrad för tillfället. Landet, som ligger på en ö, har ingen affär och alla matvaror måste därmed släpas dit, medelst färja (eller, om man lyckas övertyga systern, hennes båt).

Vid lunch sitter vi fyra till bordet - systern, hennes fästman, lilla Mamma och Yours Truly. Samtalsämnena rör sig mot Sverige, samtalsutvecklingen, invandringen och fördomar.

Systern satt och var upprörd över att det inte är politiskt korrekt att kalla negerbollar för, ja negerbollar.

"Är det inte?" sa Mamma "Vad heter det nu då?"
"Chokladbollar" - säger jag och Fästmannen samtidigt.

"Ja, eller kokosbollar" - fyllde systern i, "men bara om de har kokos på sig. I alla fall tycker jag det är löjligt att det skall vara så inkorrekt att kalla det negerbollar!"

"Hmmm" sa jag. "Jag höll med dig fram till för ett litet tag sedan, då jag läste ett otroligt välskrivet kåseri, skrivet av en nysvensk. Han, för jag tror det var en han, frågade sig varför det blivit sådan t hallabaloo av det här hos svenskarna. "Om det för er nu bara är ett namn på en kaka - och för stora delar av er omvärd är ett förskräckligt förnedrande och negativt laddat ord - varför skall det vara så himla svårt för er att bara byta namn?" tror jag han skrev. OCh då insåg jag plötsligt hur rätt han hade. Det är ju bara respekt, för fan..."

Systern fortsatte argumentera emot, och berättade om hur hon haft den här diskussionen med sina söner - och letat upp receptet i sin gamla kokbok.

"Där stog det minsann negerbollar!" sa hon "Så det är så det HETER, det står så i kokboken!"
"Mmmm... men du vet söstra mi, tiderna förändras. Kommert du ihåg den där gamla ABC-boken vi har hemma, från när mamma och pappa var små?"
"Uh, ja, hur så?"
"På "E" står det:

"E = Endast Kaffern - Vers: Endat Kaffern, Pyttan lill, kissar var och när han vill."

Det måste ju, med det här resonemanget, också vara sant då eller? Det STÅR ju där!"

Jag log, Fästmannen och systern skrattade generat. Vi har tittat i den där boken på jularna och förfasat oss över just den här versen - med dess bifogade bild av lilla Pyttan som förskräckt står och tittar på en jättelik svart man i höftskynke, spjut, näsring och Zulu-sköld**.

Systern gav sig. Ett sista försök av argumentation var att namnet negerboll ju inte är laddat alls. Varken positivt, eller negativt. "Nej, inte för DIG." sa jag, och jag tror helt ärligt att det här är pudelns kärna. För många av oss som har växt upp med negerchokladbollar gjorda på AXA havregryn*** så är namnet inte laddat alls. Så totalt oladdat att det kan vara svårt att förstå hur laddat det kan vara för andra.

Det gäller helt enkelt att sätta sig i någon annans skor - inte alltid det lättaste. Något som faktiskt goes both ways, det skulle eventuellt vara lättare för någon som känner sig stött/sårad/sur av ordet att argumentera om han/hon förstod att ordet som sådant är totalt oladdat - för många av oss. Själv har jag i alla fall förstått, till slut - och argumenterar nu som synes ifrån andra hållet :)

Samtalet avslutades med att vi kom överens om att att vi, för jämställdhetens skull, borde döpa om receptet igen. Med alla nya recept och chokladbollar gjorda även på vit choklad så skulle kanske "Svennebollar" - om de ljusa och "Blattebollar" - om de mörka kännas mer modernt?****
-----
Nötter:
* Hela inlägget inspirerat av Damons kanoninlägg som ni hittar här. Själv hittade jag dit via DeepEd
** Hela bilderboken kan beskådas här. Notera även bokstaven N = Nigger, och inte minst vilka litterära giganter med Fröding i spetsen som står bakom hela boken...
*** Och förresten, är det någon mer än jag som märkt att AXA inte ens har kvar receptet på chokladbollar på sina paket??? Så laddad är frågan i sig... Tror de på allvar att man köper deras havregryn för att göra gröt på? :)
**** Pleaaaase. Ironi ;)
-----
Andra bloggar om: svenne, blatte, negerbollar, respekt

Derby

Göteborg är just nu fyllt av himla fina pojkar.

Sådana som man gärna tar hem till mamma.

Ni vet, typen som har väldigt väldigt kort hår på huvudet, armarna och ibland halsen fyllda med tatueringar och tröjor med nummer på.

Den här särskilda underarten av mannus huliganus rör sig gärna i flock. Deras läte är ett mycket distinkt brölande och utföres mestadels i unison. Om man anstränger sig riktigt kan man urskilja något som nästan verkar likna ord. Det låter lite som....

"HATA, HATA, HATA IFK, HATA IFK!"

Jag tror jag smyger längs väggarna hem. Tur man har mest beiga kläder idag, lite camouflage sådår.

David Attenborough hade varit stolt över mig.
-----
Andra bloggar om: derby, fotboll, supporterflock

Gråtmild

Jag är blå.

Om läpparna, när jag fryser. Lätt blåaktig i huden, på vintern*. Alltid, i politiken.

Alltså, allt är ju relativt. Jag kanske måste specificera. I SVERIGE är jag blå. Jag tror på arbetsstimulerande åtgärder, företagsstimulerande klimat**, att alla får det bättre när det finns mer att fördela.

Vänta nu - fördela? Det är ju inte blått - i någon annan del av världen.
Men i Sverige är det det. Jag tror nämligen OCKSÅ på fördelningspolitiken, det sociala skyddsnätet och de starkas skyldighet att skydda/hjälpa de svaga. Inom rimliga gränser.

Till exempel:
Jag tycker inte att a-kassan eller andra bidragsformer*** skall vara så hög att man väljer bort jobb för att man förlorar på att ta det. Det gör mig blå. Men jag TYCKER att vi skall ha a-kassa och socialbidrag man kan leva på. Det gör mig... röd-blå?

I alla fall, tillbaka till ursprungstänket här. Jag är alltså blå.
Men det hindrar mig inte att bli tjock i halsen, lite snorig när jag ser majtågen gå förbi**** och när bandet spelar "Internationalen" så blev jag direkt snyftig. Jag blir så tagen över hur långt vi kommit sedan den behövdes, sedan den var sann.

I'm such a big sissy....
-----
Nötter:
* Ja inte vit, utan lätt blåskimrande. Det är inte lätt att vara melaninbegränsad...
** Ja, jag kan argumentera för det, men jag väljer att inte göra det här - ok?
*** Undantaget sjukpenning.
**** Man har inte mycket kvar att klaga på när "Kasta borgarna i papperskorgarna" är det starkaste slagordet i ett majtåg.
-----
Andra bloggar om: första maj, internationalen, fördelningspolitik

Olycksresa

Ända från början var detta en olycksresa, men jag valde (som så ofta annars) att skratta åt eländet och se det som ytterligare en upplevelse. Något jag kraftigt kan rekommendera, livet blir så OTROLIGT mycket bättre och roligare när man aktivt försöker tänka positivt.

Bussen* gick alltså vid lunchtid på fredagen. Packa skulle jag göra kvällen innan, var planen. Så dyker min otroligt charmiga väninna (och tillika granne) R upp och undrar om jag inte vill äta middag hemma hos dem. Jo tack, det vore ju trevligt.

Klockan 2 på natten kom jag hem, efter att ha tillbringat den senaste par timmarna med att fnissa och shotta (hemgjord, jättestark) Grappa. Mmmmmm. JÄTTEBRA gjort av mig! En bra måttstock på i vilket stadie jag befann mig kan kanske vara att jag försökte ringa Mr.X. Som inte svarade**. Tack gode gud!

Jag hade något viktigt att säga, det vet jag. Men vad det var, det vet jag inte. Att packa var självklart inte att tänka, istället ramlade jag ihop i sängen.

5 timmar senare vaknade jag, gissningsvis när spriten gick ur kroppen. Bakfull som en örn. Yrsel och illamående om vart annat. Jag gjorde mitt bästa att sova någon timme till, med ynkliga läten och hopsnurrade lakan som enda resultat. Till slut gav jag upp och gick ur sängen. Jag behövde ju packa, gudbevars. Mentala örfilar haglade tätt. Hur kunde jag vara så dum???

Ner i källaren och upp med en väska, in i tvättstugan och hämta den snustorra tvätten. Packa, fixa dona. har jag tandkräm? Solkräm? Pjäxbagen? Japp! Allt blir färdigpackat, till slut, trots att jag hade en stark och obehaglig känsla av att något saknades. Upp med allt på axlarna.

• Ryggsäcken
• Skidväskan
• Pjäxbagen
• Resväskan (ok, den drog jag efter mig, men ändå)
  

Jösses, vad tungt, och i sista minuten var jag också. Ut på gatan, flämtande fånga en taxi, raca till Liseberg Södra Ingång, där bussarna gick. Till slut var jag framme, illamående, varm, svettig och yr. Småspringer med mina saker längs bussarna och kommer rätt till slut, minuten innan bussen går.

Puh. Sätter mig högst upp, längst fram. Stressen börjar släppa i takt med att illamåendet växer. Till min skräck inser jag att jag har 30+ timmar framför mig på bussen och att allt jag vill göra är att kräkas. Absolut sämsta möjliga timing.

Jag sitter där i bussen och lider, samtidigt som min obehagskänsla över packningen växer sig allt starkare. Plötsligt slås jag av en obehaglig tanke. "Öppnade jag mitt "materielskåp" och packade över alla mina förberedda skidkläder*** från lådan till väskan?" Ööööööööööh. Nej, det gjorde jag inte, nej...

Resultat: Där satt jag på bussen med 30 timmars resväg framför mig, bakis och spyfärdig, på väg till en skidort i alperna med en hel väska full med kläder jag INTE kunde åka skidor i. Dock helt utan underställ, skidbyxor, sockor, hängslen****... En så'n här sak händer verkligen bara mig.

(Eller, har någon annan åkt ifrån sin skidutrusting på en skidresa?)
-----
Nötter:
* Jag reste ju med UCPA, de har inget alternativ med flyg. Dessutom tänkter jag att som ensamåkare har man världens chans att lära känna nytt folk på bussen.
** Eventuellt kunde det bero på att klockan var 2 på morgonen en vardag?
*** Ja, jag hade förberett lådan någon vecka i förväg - sett till att allt var rent och vikt och så - redo att packas.
**** Slutsats: Det hade varit både billigare och bättre att faktiskt köpa den där overallen - som ju aldrig hamnat i förberedda lådan utan direktpackats som allt annat helt nyköpt.
-----
Andra bloggar om: humor, skidresa, bakis, buss

Imorrn imorrn imorrn!

Jag är juloman. På riktigt. Jag är jättegammaldags och har fått med mig ett ton av traditioner, och har skapat några själv. Gjort traditionerna MINA, inte blint följande ärvda.

Jag ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR julen.

Eller, egentligen är det inte julen, tror jag - inte själva julafton*, utan det som leder fram dit.
Först och främst; Efter en mörk och grå november kommer ljuset tillbaka. I elektrisk form, men ändå.

Typ:Grå grå grå grå grå grå grå grå grå grå grå grå LJUUUUUS

Jag älskar julens alla smaker, coh dofter. Jag pyntar, fixar och stökar, gör om mitt annars nästan sterilt inredda hem*** till en orgie i pynt och kitch. Värmer ugnen (enda gången på året) och bakar bröd. Saffransbröd. MASSOR av saffransbröd.

Tvingar alla mina vänner att äta saffransbröd :)****

Tomtar överallt. I alla former. Helst väldigt traditionsenligt filtade eller väldigt moderna. INTE i porslin! Gärna lite designade, de med.

I många år hade jag särskilda julgardiner, men nu har jag bytt alla mina gardiner mot panelgardiner från tak till golv, så i år får vi vara utan det. Å andra sidan har jag en röd vägg, nu, som jag inte brukar ha, så jag antar att det jämnar ut sig.

Gran skall man ha, så klart. Kungsgran, som inte barrar så in i hel-ete. Den skall kläs, men inte förrän dagen före julafton. Fram till dess får den ha ljus, och kanske glitter. Glittret är flera decimeter tjockt, vitt, och går i en perfekt spiral från topp tilll golv - very, very Disney. När den väl kläs är det bara med röda kulor och rödvita godisstänger, och en stjärna längst upp.

Som sagt, very very Disney.

Ett par apelsiner i röda sidenband och massor av kryddnejlikor sprider väldoft i lägenheten. En jättestor halmkrans hänger på min dörr. Då är det jul! Men inte än.

Nehej, för enligt mina traditioner, och för att det skall vara speciellt, får man inte BÖRJA förrän 1a Advent eller 1a December, vilket som nu kommer först. Så nu ligger jag i startgroparna. Ikväll, när jag kommer hem från jobbet***** skall jag gå ner i källaren och hämta upp lådorna och gå igenom dem. Välja vad som skall upp nu och vad som får vänta.

Mumsfillibabba. Imorr'n får jag pynta!
-----
Nötter:
* Som i min Familj ofta tar rent Lars Norén-aktiga proportioner. Det har REDAN börjat i år, för över en månad sedan.**
** Detta får nog bli en annan post, känner jag.
*** Mhmm, jag gillar rena linjer. Tänk modern design, inte betongbunker.
**** Vilket de säger att de gillar. De säger att jag gör världens godaste saffransbröd. Fast jag vet inte om det vågar annat. Jag tror mina ögon kan lysa lite julgalet
***** Ja, jag VET vad klockan är - suck
-----
Andra bloggar om: jul, advent, pynt, ljus

Hur man överkommer Åldersångest

Detta är mitt 300-ade blogginlägg. Det tänkte jag "fira" genom att ta bort en nolla och prata om trettioårskrisen i allmenhet och åldersångest i synnerhet. Luta er tillbaka nu, och låt Ms.Takes visdomsord svepa över er. Tänk er mig som er privata Dalai Lama, fast snyggare*.

Jag umgås en hel del med personer som snart skall fylla 30. Eftersom jag redan fyllt** denna skrämmande siffra, och åldersnojjan håller sig långt borta från mig händer det sig ibland att mina vänner ber mig om råd & tips, för att uppnå samma serena lugn***.

Så här känns det ibland, eller hur?

Detta har resulterat i att jag verkligen tänkt igenom vad det är som gör att jag faktiskt är väldigt förskonad från åldersångest, nu för tiden. Så, nu tänkte jag dela med mig av mina funderingar.

Först och främst: Lär dig att gilla dig själv. Tyck att du är snygg, smart och kraftfull som "default" och lär dig att bli förvånad om du ser dig själv i spegeln och inte gillar det du ser. Det kommer sjäklart att hända, till en början lika ofta som förut, men den viktiga skillönaden är att tänka på de gångerna som undantagen som bekräftar regeln. Bli förvånad eftersom du vet att du är snyggare än du känner dig. MYCKET lättare sagt än gjort det här, självklart.

Det är inte bara i ansiktet det händer saker :)

Vad man får göra är att vända ut-o-in på åldersnojjann och lura den till att istället bli en styrka. Börja med att vältra dig i den. Tänk på hur du var för 5 år sedan, eller 10. Tänk hur du orkade mer, att huden var fastare, ett och annat ärr inte hade dykt upp ännu, hur du aldrig fick ont någonstans bara för att du misshandlat kroppen. Hur du kunde gå ut 3 kvällar på raken och ändå komma pigg som en nyponros**** till jobbet.

Tänk på hur ung och stark du var, hur vacker du var, hur mycket tid och liv som låg framför dig.

Sådär... är du där? Har du åldersångest nu? Önskar du att du fick leva om livet, eller bli 22 igen?

Denna gravsten över den sedan länge döde Herr Ågren tycker jag var en lämplig illustration just nu :)

Men, frukta icke! Det är nu du vänder på det. Inse att om 5 år, eller 10, kommer du att se tillbaka på dig själv som du är precis just nu, idag, och känna PRECIS likadant. Du kommer att tänka på hur ung och stark du var, hur vacker du var, hur mycket tid och liv som låg framför dig - när du var den ålder du är nu.

Tänk vad du kommer att önska att du fick leva om de här åren. Det är det som är magin. Det är inte alla som får chansen att leva om sitt liv,första gången. Vad, skrev jag "får" chansen? Den här chansen har bara du själv. Ta den, ingen ger bort den till dig.

Älska dig själv, och tänk på vad vacker du är. Ser du skrattrynkor i spegeln och nojjar? Tänk på hur du såg ut för 5 år sedan, VISST var det något du nojjade över då med, som du nu tycker känns fånigt att ha oroat sig över?

Så, efter att ha tagit dig igenom tidigare steg, är det nu dags för finalen, hemligheten - den som gör att jag lever mitt liv utan****** åldersångest och är MYCKET lyckligare idag än jag var för 5 år sedan:

Lev varje dag i ditt liv SOM OM du såg tillbaka på den om 10 år och fick "göra om, göra rätt".
Lev om ditt liv, first time around.
-----
Nötter:
* Mycket, MYCKET snyggare. Och ytterst sällan klädd i ett orange lakan. De två kan ha ett visst samband :)
** därav "trettiosomething", yes yes?
*** Skrev jag just "serena lugn" för att beskriva mig själv? Bwahahahahahahhahahaha. VISST!
**** "Det är så konstigt, jag får aaaaaldrig baksmälla!" är lustigt nog något jag aldrig hört från någon över 25*****
***** Men dessdå oftare från dem under :)
****** "Utan" är kanske att överdriva. "Med väldigt lite", är nog mer sanningsenligt, jag är ju inte övermänsklig ...
-----
Andra bloggar om: visdomsord, åldersångest, livsråd

Rider du?

Idag har jag varit och handlat, lite här och där. Åkte ut till IKEA Bäckebol där jag tillbringade över en timme i kön till byten och återköp, för att få nya glasbitar till min lampa som varit trasig i kartongen. Ibland får jag lust att fakturera min tid* till deras felavdelning.

Sedan in på Bäckebol köpcenter där vi** till sist ramlade in på Jysk. jag gick mellan raderna och gjorde verklighetens variant på att "slösurfa" när jag plötsligt ser någonting i en korg med kuddvar som inte verkar höra hemma där. Det är ett två meter långt rätt så tjockt och svart rep... närmare en tamp, fast mjuk och len - med en kraftig karbinhake i ena änden. Jag tar upp det och känner på det - det är förvånansvärt mjkt mot huden, och mycket starkt.

Precis då rundar T hörnet till den gång där jag står. Han ser mig stå där med repet mellan händerna och lägger upp ett jätteflin. Han tänker, som vanligt, precis samma sak som jag gjorde när jag såg repet. Dirty minds think alike :)

"Jasså, här står du och provar leksaker ja!"
"Hehehe. Ja, eller hur - visst är den perfekt? Men vad är det EGENTLIGEN?"
"Jag har ingen aning. Men jag vet vad den kan användas till. Fast man behöver fler." Han flinar brett.
"Jag måste nog gå och fråga. Men hur kommer det att låta?"
"Hej, vad ÄR det här? Och vart har ni fler?"
Vi fnissar ihop som två tonåringar.

Det slutar i alla fall med att jag går fram till kassan och frågar
"Hej. Ursäkta, jag hittade den här där borta." (visar upp repet) "Jag bara undrade vad det är och vart den hör hemma?"
Damen i kassan svarar "Det är ett grimskaft. Som man leder hästar med. Ligger där borta, brevid golfbagen" hon pekar.
"Aha, tack!"

Borta vid korgen med rep ser jag att de kostar 25 kronor. alltså 25 pix! Helt otroligt billigt. Snabbt rafsar jag åt mig fyra stycken. Vänninnan M kommer fram medan jag väljer vilja rep jag skall ha.
"Nej men Ms Take, rider du?!?" frågar hon förvånat...

jag är tyst en halv sekund innan jag halvkvävt får ur mig
"Jo, det händer väl att jag gör ibland...." bakom mig hör jag hur T frustar till av skratt innan han får handen framför munnen.
"Jasså"säger M "Det visste jag inte! Men vad många du skall ha! Skall du dela med dig?"
Nu dog T. Han skrattar så han nästan kiknar medan jag mellan sammanbitna tänder mumlar något om att "Jo, det skall jag väl göra..." innan det brister även för mig och skrattet tar över.

Strax efteråt går ljuset upp även för M, som rodnar pionröd och slår mig och T med närmaste kudde***

Hehehehe. Jag flinar fortfarande.
"Nej men Ms.T, rider du?!?"
"Ja, det händer väl ibland..."

Hahahahahahaha.
-----
Nötter:
* som är värd mer än jag gav för lampan, tacksåjävlamycket!
** Jag och grabbkompisen T - helgalen samt tjejkompisen M - mycket stillsam, på gränsen till pryd.
*** Det finns lyckligtvis gott om sådana på Jysk.
-----
Andra bloggar om: sex, bondage, jysk, ridning, grimma