Carpe Diem - eller inte?
Sköna väninnan, med vilken jag löste världsproblem klockan 7 på söndag morgon, lämnade ju mig för att gå hem, till slut. På vägen hem hände följande henne (i hennes egna ord)
"När jag stod och väntade på spårvagnen kom det fram en, snygg, väklädd, brunögd och inte att förglömma, nykter kille fram till mig. Han började prata med mig och visade väl ett svalt intresse. Efter ens stund frågar han om han får ställa en liten konstig fråga
han frågar om jag vill gå någonstans och äta frukost med honom
En del av mig skriker, JA äntligen händer det mig. En annan det säger, detta är något skumt och den tredje delen av mig säger "klockan är sju en söndagmorgon, det är inget som är öppet och här kommer min spårvagn""
Jag hade lätt gått och tagit frukosten, chansat på en ny bekantskap, en ny vän, eller bara ett intressant möte som aldrig blir något mer. Vad det än hade blivit så hade det varit berikande, but that's me (jämför historien om pokerspelaren). Vad hade du gjort?
-----
Andra bloggar om: möten, carpe diem
8 kommentarer:
Mirakel kan ske !! Den modiga delen av mig hade nog hängt med på den där frukosten, om jag var enormt hungrig. ;)
Följt med, såklart!
frukost alla gånger :) vi lever ju bara en gång och man får ständigt ta chansen till alla möten
När det sker så fattar man det inte.
Snygg kille som frågar om jag vill äta frukost? Haha, dum fråga.
donna för tre år sen? big no no, psyko. donna idag? hell yes!
Nej, hon tog ingenting. Någonstans på spårvagnen hem började hon ångra sig och nu är hon i efterånger-deluxe.
Det är lite det jag menar. Jag har lovat mig själv att jag, när jag dör, aldrig skall ha haft skäl att ångra det jag inte gjorde.
Jag hade LÄTT valt frukosten. Om jag hade varit singel....
Skicka en kommentar