Gud knackar på

Jag går på morgonpromenad, varje vardagsmorgon. 1 1/2 timme tar det ungefär, varav den första timman är riktigt svettigt uppför, så en kvart rätt plant och till sist en kvarts nerför. Otroligt uppfriskande, nu är jag på tredje veckan som jag faktiskt gör det här 5-6 dagar i veckan.

Jag märker hur inflödet av solljus i mina ögon ökar mitt välbefinnande och hur jag liksom får fart på hela dagen. Det är en stund för bara mig, mig, mig och efter den första halvtimman (som är riktigt svettig!) så går jag och tänker väldigt mycket. Får den där långa stundens obrutet funderande som man verkligen behöver för att få rätsida på saker och ting. Jag har tagit många beslut under mina promenader, som jag också sedan har hållit mig till, och hittills verkar alla vara rätt.

Dessutom har jag, helt oförhappandes, sprungit på människor jag inte pratat med på länge. Jag möter dem, byter 3 - 4 ord (vill inte stanna, inte avbryta tankeflödet eller träningen) och hör sedan av mig senare under dagen och bokar möten, lunch, fika, whatever. Alla jag träffat så här har varit människor jag velat ta kontakt med igen men av olika skäl inte har hunnit. Men så förs de i min väg, mitt i mitt hälsoryck. Det måste vara meningen.

Idag hade jag ett annat möte, mindre behagligt. Nästan så högt som jag kan komma var jag, vid Wavrinskys Plats, när en mötande bil sprätte upp ett stenskott som träffade mig i pannan. HÅRT. Det gjorde tokigt ont.

Och det fick mig att tänka ännu mer. Vet ni, vad TUR jag hade? Den stenen hade lika gärna kunnat träffa mig i ögat. Jag har haft perioder i mitt liv när det har gjort så vansinnigt ont, både fysiskt och psykiskt. Men just nu, nu läker jag. Nu gör själen mindre ont för varje dag som går, kroppen lyder mig, jag andas utan smärta, kan klättra i trappor och hjälpa min mamma lyfta tunga saker. En sten i pannan, som påminner mig om hur lyckligt lottad jag är i mitt liv.

• Ok, så jag har varit/är utbränd.
• Ok, så saknaden efter MrX förstör mitt lovelife
• Ok, så jag har gjort många felval i mitt liv.
• Ok, så det finns 1000 och 1 småproblem som ibland känns övermäktiga

Men jag lever.
Jag andas. Jag har familj som älskar mig.
Jag har inte handikappande ont någonstans.
Jag är lika intelligent som jag skulle vilja vara (+/- ett par poäng).
Jag trivs med hur jag ser ut (+/- ett par rynkor & kilon).
Jag är född och lever i ett I-land.
Jag lever. Jag har en framtid.
Jag lever.

Tack för påknackningen. Det behövdes.
-----
Andra bloggar om: livtankar, utbrändhet, läkningsprocess