Pokerspelaren, part 2

By general request ;)
Nu skall vi se... (drömmer mig stilla bort till en svunnen tid för att gräva fram historien om Pokersspelaren ur den lilla sammetsboxen i mitt hjärta där jag förvarar den)

Han ringde mig, igen. Året var 2003, 1 1/2 år efter att vi haft vår magiska eftermiddag. Det var kanske sjätte eller sjunde gången vi talades vid på telefon sedan dess. Den här gången lät han glad, nästan sprallig. Det visade sig att han fått ett väldigt roligt exjobb i Göteborg tillsammans med sin gode vän. Just nu hade han precis flyttat in i ett lägenhetshotell strax utanför centrum. Han var i stan, ville jag ses?

Oj.

Umm, ja, jo, det kunde jag väl tänka mig... Jag var nysingel ur det samboförhållande jag varit i när vi träffats för första gången. Vi sågs och fikade och det var väldigt, väldigt trevligt - fast kanske lite obekvämt. Vi avslutade med en något stel kram och bestämde, trots allt, att ses till helgen - denna gång med några vänner som förkläde.

Helgen kom, det var fredag. Vi gick ut - vart minns jag inte riktigt. Dansade och skrattade och hade det trevligt. Han var fortfarande lika snygg, men kändes på något sätt tillbakadragen. När jag ville gå hem frågade han trots allt om han fick följa mig till dörren. Jag bodde då bara 10 minuter ifrån Avenyn så jag ville gå, och han ville inte att något skulle hända mig på mörka gator. Eller, det var i alla fall det han sa.

Vi gick hemåt och pratade. Rörde inte vid varandra, inget hand-i-handande här inte. Jag kände hur jag började ge upp på honom, den här grabben var visst ingenting ändå. När vi var nästan hemma vid mig så sa han något om att han kände sig lite liten brevid mig, som kommit längre i karriären än han och jag replikerade något syrligt om "Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor".

Han tvärstannade. Jag gick några steg innan jag såg att han var borta från min sida och stannade då också till. Han tittade på mig med sina stora ögon, tog två raska kliv bort till där jag var, grep tag om mina axlar, tryckte mig bakåt och uppåt - mot väggen - så mina fötter lämnade marken....... så såg han mig djuuuuuupt in i ögonen och... kysste mig.

Alltså, han KYSSTE mig. Så där så att stjärnor virvlade framför mina ögon och det var tur att han höll mig mot väggen, annars hade mina knän gett vika. Sådär himlastormade som moster Agda brukade läsa om i Harlequinromanerna. Jag flöt bort på känslostormen.

När våra läppar senare* skiljdes åt så bara stirrade jag på honom. Han log ett brett leende och sa: "Då är det väl tur att jag inte är blyg då". Jag blinkade till några gånger och började skratta. Kände igen känslorna i min mage. Ren och skär åtrå.

Jag tog honom i handen, vi nästan sprang tillsammans de sista 50 metrarna till min port. Slet upp dörren. Började klä av varandra redan i hissen. Strödde kläder i hallen, hann knappt in i sovrummet. Nu låter jag det faktiskt gå ner en ridå över det här, ni får tänka själva. Jag kan konkludera med att det var....

Väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra**.

Nästa dag vaknade vi i min säng. Han gick upp och gjorde frukost på sängen till mig. Så låg vi i sängen och åt frukost. Bland annat... Och kom gemensamt fram till att vi absolut inte, nej nej nej, höll på att bli ett par. Men det här var ju roligt. Det kan man ju göra om*** Leka, vi kan kalla det att leka, så får vi inte så mycket relationsångest.

Några timmar senare gick han hem. 2 timmar senare ringer min telefon.
"Du..."
"Ja...?"
"Om man lekte igår...."
"Jaaaaa...?"
"Kan man leka idag också, eller är jag för på då?"
"Jag trodde aldrig du skulle fråga!"

(aaaaaaaah. Kommer tillbaka till nuet med ett stort leende på mina läppar)

Så började 2 häääärliga månader. Vi var tillsammans hela tiden men aldrig ihop, fast nästan. Vi kunde blivit, tror jag - men jag var väldigt nysingel och tog inte upp honom på några av de små inviterna han skickade. Eller som jag tror han skickade, jag kan ha haft fel.

Exjobbet tog slut och han lämnade Göteborg igen. Flyttade utomlands ett tag, började spela poker****. Vi höll kontakten via mail och telefon - vänskapen växte. Nu har han flyttat tillbaka till Göteborg och blivit tokigt kär i en ny flicka, och jag önskar honom allt gott i världen. Han är en underbar människa och jag är glad och stolt att han är min vän.

/The End *****
-----
Nötter:

* 5 minuter, 5 timmar - who's counting?
** Och mycket. Och länge. Och... ja, you get it...
*** och igen och igen och igen och igen och ige....
**** Därav namnet, doH!
***** Jo, jag vet att det låter lite filmiskt, allt det här, men det är verkligen sant. Och det hände mig mig MIG! :)
-----
Andra bloggar om: kyssar, passion, drömmar