Pokerspelaren
Idag ringde Pokerspelaren, för första gången på väldigt länge, och undrade om jag ville följa med ut på en promenad. Det ville jag. Vi tog en dryg timmes rask vandring runt stan och uppdaterade oss på varandras liv, väl och ve.
Pokerspelaren är en väldigt speciell person som jag tycker hemskt mycket om. Vi hade en kort affär, på ett par månader, för några år sedan - men har lyckats förbli vänner sedan dess och har alltid mycket att prata om. Det var genom Pokerspelaren som jag träffade Mr.X, men det vet jag inte om jag känner för att tacka honom för längre.
Han är den person jag brukar tänka på när jag oroar mig för om jag skall ta en chans med någon. Gå fram till någon. Bara säga något. Det tar ju emot så hemskt ibland, eller hur? Men då tänker jag på honom, tar ett djupt andetag, och bara gör det.
Historien om hur vi träffades är som följer:
Jag sitter på spårvagnen, har lämnat jobbet tidigt eftersom jag haft ett storbråk med min chef. Jag känner mig ledsen, värdelös, vet inte vad jag skall göra av mitt liv, allmänt nedstämd. Vid Drottningtorget ställer jag mig upp och går av. När jag har gått ett par steg flyger dörren bakom mig upp och en kille rusar ut. Han stannar mitt framför mig och säger, snabbt och lite stressat:
"Du, jag kan bara stanna en sekund, för jag skall åka vidare med den här spårvagnen. Men jag var bara tvungen att säga till dig... GUD vad du är vacker!! Jaja, hejdå!"
Jag står först still, alldeles chockad, men tar sedan ett sekundbeslut och hoppar på spårvagnen igen. Jag går fram till den här killen, som var väldigt söt, och berättar för honom att han inte alls skall åka vidare så långt utan att han och jag skall gå av nästa hållplats och gå och fika.
Sagt och gjort. Vi tillbringade hela eftermiddagen ihop. Satt utomhus (fast det var vinter) och drack kaffelatte invirade i filtar. Gick längs vallgraven och pratade. Pratade. Pratade. Hittade en gemensam kärlek i musiken. Gick in på en instrumenthandel vid Grönsakstorget där han letade upp ett piano och sedan spelade en hel sonat av Rachmaninov för mig. Utan noter. Jag var helt bergtagen.
Men inte singel. Jag alltså.
Framåt kvällen böt vi telefonnummer. Han var inte från stan utan skulle snart tillbaka till Linköping där han läste. Sa något om att hålla kontakten, vilket vi väl kanske gjorde lite till och från via telefon - men sågs gjorde vi inte igen på flera år. Vårat möte höll jag i mitt hjärta som något magiskt. Något som kunde blivit men som inte var meningen. Ändå något värdefullt.
Nästa gång vi träffades var han i Göteborg och gjorde sitt ex-jobb och jag var inte längre sambo... men DET är en helt annan historia.
-----
Andra bloggar om: pokerspelare, ögonblick, rachmaninov
7 kommentarer:
Nåt sånt har aldrig hänt mig... och OM det nu skulle det, så vet i sjutton hur jag skulle reagerat. Hade nog trott att han menade någon annan ... ;) Kul och läsa i alla fall !! Kram.
jesus, berätta rå!
*ler brett*
D.h. my dear, är inte detta en fin historia i sig själv?
Tanken med att berätta detta var ju just att visa hur viktigt det kan vara att säga de där orden man oftast bara tänker.
Det var en underbar vinterdag, en av de där dagarna i livet som man kommer ihåg. För alltid.
Ja visst gör det? Fast den är sann :) Vi har för övrigt kommit överens om att vi skall gifta oss med varandra, senare. Nån gång...
(Nej, nu får jag sluta pluggfly - tillbaka till min urtråkiga inlämningsuppgift)
jojo, din vinterdag var fin som ett nyduschat fång rosor, men jag blir ju så nyfiken. jag dör, berätta. löve.
Men hörru. BÖT!? Det skär sig i mina öron.. Byta, bytte, bytt. Basta. =)
Maza: http://susning.nu/B%F6t ;)
Kan jag hjälpa att jag är gammaldags? :)
D.H. Det kommer, det kommer. Historien om pokerspelaren fortsätter att vara som en saga. Fast vi inte var menade för varandra. Han är bra, han också. men nu har han flickvän och skall bli sambo. Inga problem där. Den här grabben är inte bagage för mig, bara skön historia.
Skicka en kommentar