Barnskräck
Det finns faktiskt bara två saker som skrämmer vettet ur min Kattdrottning.
1. Gräs - eller naturen rent generellt
2. Barn, särskilt små barn
Det är lite underligt faktiskt, hur detta världsvana, sociala djur förvandlas till en livrädd liten mus så fort en lite mindre människa kommer i närheten.
Hon har totalt charmat alla på mitt jobb. När vi samlas för små informella möten hoppar hon gärna upp på en stol om det finns en ledig, och sitter och betraktar den som talar. Ibland verkar hon spänna sig, som om hon hör något extra intressant, och utstöter små intresserade läten.
När jag inte har tid med henne springer hon från bord till bord och tigger uppmärksamhet, för att till slut utmattat falla i sömn ihoprullad vid någons dator. Oftast min, men även andras. Nya människor hälsas glatt och med intresse.
Tills idag...
Vår PO (Personel Officer) har en pappaledig man och en 20 månader gammal dotter. Idag kom de på besök.
"Åh, titta Gumman!" utropar pappan "En kissekatt!"
Dottern får syn på Kattdrottningen och tar några rulande steg åt hennes håll.
Kattdrottningen fryser först av skräck. Hon spärrar upp sina redan stora ögon och sjunker sedan ner mot golvet med hela kroppen tills hon är platt som en pannkaka. Inte aggressivt, utan för att göra sig så liten och osynlig som möjligt. Sedan slinker hon iväg över golvet, med en vässlas fart, och ålar sig in under soffan. Hur hon lyckades ta sig in på de kanske två centimeter som skiljer soffan från golvet är något som de lärde kan tvista om länge. Det borde inte varit fysiskt möjligt.
Men, under soffan vill hon vara och under soffan stannar hon, tills ett par minuter efter att den Lilla gått sin väg. Då kommer Kattdrottningen fram, hoppar upp på soffan och börjar slicka sig, omsorgsfullt och högdraget.
Rädd? Jag? Nej nej nej, ni har helt missförstått. Det var dags att vara Kattdrottning under soffan ett tag bara, men nu kan jag det och väljer att komma fram igen. Att det råkada sammanfalla i tid med att den där äckliga varelsenbarnet gick sin väg är en reeeeen händelse. Förresten tvättar jag mig nu, lämna mig ifred!
-----
Andra bloggar om: barnskräck, kattdrottning, under soffan, oberörd
8 kommentarer:
Tänk va kul om man kunde ta med sig sina katter till jobbet, hur skulle de reagera här? Hm... för tillfället sitter jag ju ensam i mitt rum o kan stänga dörren, men vad händer sen??
En liten fråga bara ... var gör Kattdrottningen sina behov? Kissar hon på gatan som en annan vovve? (tror faktiskt inte det)
Hon har en låda på mitt kontor. Jag är faktiskt inte helt ensam opm att ta med katten till jobbet, två av mina arbetskamrater gör det, de också :)
Klart att man aldrig blir rädd! Möjligen kan man vara lite reserverad ibland när det komer något okänt och då är det bäst att dra sig undan. Men rädd? Aldrig!
Du verkar vara en perfekt kvinna, mitt i prick i min snäva "strikezone".
Men du lät för bra för att vara sann, och jag visste att det måste finnas en hake..., - katten. Hehe, inget ont om katter dock, jag giller djuren.
Katt och ägarinna utvecklar ofta samma personlighet, har jag hört. Ryggar du också för gräs och små barn?
Tur att inte jag jobbar där du gör! Jag är allergisk mot dom små underverken.. (katter alltså, inte barn) ;)
Men hörrö JV - nu talar du emot dig själv. Om nu katten är en hake, men du gillar katter, är det då en hake i form av en krok? ;)
Ylwa - självklart hade jag inte tagit med henne om det funnits allergiker på min arbetsplats...
Simon - Nej, eller hur? Katten på pricken!
Nja, jag vet inte, men det är något speciellt med tjejer som har katt, och som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Katten på axeln och du i businessmundering låter dock som något sevärt!
Smidigt jobb dessutom, där husdjur tillåts.
Kanske skulle försöka införa något liknande, men vi har en kille på kontoret som har 20 olika sorters ekoxar. Hade nog inte varit så populärt om han hade tagit med sig sina små husdjur.
ha ha ha
katter och barn
våra stackars katter har fått utstå det mesta
Skicka en kommentar