Öppet brev till DC

Käre Den Charmige,
Du är inte så så charmig längre. Hela den här historien känns faktiskt mer ledsam.

Ok, jag köper, om än motvilligt, att du inte tycker om att jag umgås med dina vänner. Trots att vissa av dem blivit mina också. Jag förstår och respekterar att du inte vill att de kommer hem till mig på förfest inför en lördagskväll ute. Trots att vi alla skall ut och trots att mitt hem är öppet hus för alla andra. Trots att du var inbjuden du med, trots att vi har väldigt kul ihop. Jag tycker att det är ledsamt, men jag respekterar det.

Jag försöker att respektera dina känslor, som ett uttryck för hur du mår och inte som ett sätt att styra mitt liv. Jag har lite svårare att se varför du tycker att dina singelvänner inte bör träffa mina singelvänninor, men ok...

Vad jag INTE kan förstå, eller respektera, är hur du får en av dina bästa vänner att må skitdåligt för att ni råkade hamna på samma nattklubb som jag och mina vänner. Göteborg är inte så stort. Han valde att INTE gå hem till mig på förfest för att DU hade bett honom om det. Han satt ensam på den lilla krogen, bara minuter ifrån mig, och väntade på dig i timmar - trots att tjejen han var intresserad av var ett par kvarter bort, för din skull.

När ni kom till nattklubben stod jag och ett par av mina tjejer i ena ändan baren, övriga av dina vänner i andra. Vi umgicks inte. Så började du prata med mig och mina vänner förvann, en efter en. När alla var borta ville du inte prata mer, utan ville leta upp en anann vän.Ok, sa jag och log och gick vidare. DÅ står min bästa väninna och pratar med en av dina vänner, så jag går dit.

Bara minuter senare går du hem, med en sur fråga till sin vän om han vetat att "resten av gänget" var här.

VA?
Är det så det är?
Var du inte här för bara ett par dagar sedan, hemma hos mig, och mysade framför TV'n? Var det inte du som blev besviken för att du inte fick stanna, och frågade när vi skall sova ihop igen? Passar det ibland, men inte alltid? Trodde du att det skulle vara okomplicerat att ha kvar mig i ditt liv? Så är det inte, så är det aldrig.

"Det här kommer att fada ut, det kan inte vara för evigt" : Sa du. Nej, det är riktigt, det kan det inte. Nu ebbar det kanske ut fortare för mig än för dig, inte de varma vänskapskänslorna men väl attraktionen. Därför fick du inte stanna, därför blev det bara soffmys. Jag vet att du märker det. Jag vet att det gör dig illa. Jag VET att du känner dig utanför trots att alla försöker inkludera dig. Känner man sig liten inuti så gör man, och jag vet att det känns hemskt. Jag försöker ha förståelse för dig och ditt beteende av alla dessa anledningar, och ännu fler.

Men fortsätt så här så finns det ingen vänskap kvar. Jag är inte din, bara din. Jag har rätt att välja mina egna vänner. Dina vänner har rätt att välja sina egna vänner. Du har rätt att vilja kunna gå ut med dina polare utan att träffa mig, men du har *inte* rätt att sätta dem i kläm i mitten. Sluta göra dina vänner ledsna på grund av att du inte kan hantera VÅR relation. Eller, var åtminstånde ärlig med varför du inte vill att de skall träffa mig.

Jag har, som du vet, många "egna" vänner. Jag hoppades att du skulle vara en av dem. Men klarar DU av det?

Det är frågan.
-----
Andra bloggar om: kärlek, vänskap, svårigheter, slut