Gubben i lådan

Jösses, han har varit här. Med min dator, som han lånat. Den han skulle lämna tillbaka, tillsammans med mina nycklar, en dag jag inte var hemma så jag slapp se honom igen. Så var det överenskommet.

Istället kom han hit med den idag. Nyckeltrubbel gjorde att han trots allt var tvungen att ringa för att komma in. Vilken enorm impact han har på mig, det är HELT sjukt. Han sms'ade igår och hela världen gungade.

Han stod där i dörren när jag öppnade och smålog under lugg. Kanske är det bara känslorna som färgar mina ögon men HERREJESUS vad han stod där och var snygg. Jag blev alldeles tagen, verkligheten överträffade minnet, efter att en duktig frisör gjort sin magi.

Vi står i min dörr. Mjuka ord och mjuka händer. Fick han ge mig en kram? frågar han. Jo, det gick väl för sig. Han sluter in mig i sina armar och håller mig, hårt.

"Det är så jobbigt, men känns också så bra. Så väldigt bra att se dig..."
"Jag saknar dig"
"Jag saknar dig också, vännen. Jag tänker på dig, mycket."
"Mhmmm..."

Jag fick en födelsedagspresent också, som jag tyckte mycket om. Jag höll den i mina händer och log, medan en tår still rullade ner på omslagspappret. Jag sa ingenting, inget annat än "tack". Vad fanns det kvar att säga? Tårar lämnar vi okommenterade.

Vi stod i hallen när ha skulle gå och pratade inte så mycket, bara tittade på varandra. Djupt, djupt. Gnuggar näsa. Ler, ledset. Våra ansikten kommer allt närmare varandra.

Jag stryker hans nyklippta hår ur hans ansikte, låter min hand följa hans käklinje - på riktigt denna gången, inte pixlar på en skärm.
"Kyss mig nu, och gå sen."

Så böjer han sig framåt och kupar mitt ansikte i sina händer, vinklar min haka uppåt och kysser mig. Så mjukt, så länge, så oändligt ömt.

Nu är han borta. Igen. För alltid?
-----
Andra bloggar om: Mr.X, kärlek, avslut