Förbannad
Efter ett par kommentarer i posten nedan, den om GI och mediciner, känner jag att det är dags att skriva av sig. Just nu har jag ta mig fan lust att slå någon.
Ni får läsa kommentarstråden nedan för att se vad som ledde fram hit, men Den Tjocke Konsulten skrev i alla fall i sin senaste kommentar:
[snip]""always do the hard part first" gillar jag att köra i systemutvecklingsprojekt och jag tror samma maxim skulle funka för dig just nu, så länge du regelbundet poppar uppåttjack är problemen med vikt, killar, whatever irrelevanta men lyckas du ta dig ur det beroendet kommer övriga bitar i ditt liv att falla på plats och du blir långsiktigt lycklig!" [/snip]
Alltså, DTK, nu blir jag faktiskt heligt förbannad.
UPPÅTTJACK?????????
Jag betackar mig djävligt mycket för den här typen av råd, eller kommentarer.
Om du nu är så bra på att googla så kan du ju kontrollera vad den här typen av tabletter har för effekt. Eller snarare, inte effekt, på människor som inte behöver dem.
För 2 år sedan gick jag in i väggen med en HÅRD smäll. Jag låg på golvet och skrek i timmar. Mitt minne hade försvunnit, tillsammans med min förmåga att sova. Jag glömde vad jag skulle säga mitt i en.... (mening). Jag hade yrsel som fick mig att ramla ihop på golvet så fort jag var tvungen att välja, även om det handlade om vilkan fot jag skulle sätta första strumpan på. Jag hade fruktansvärda ångestattacker som lämnade mig inkapabel till något annat än gråt och skrik.
I månaders månader fungerade jag inte som människa, kroppen hade gett upp under stressen och varenda hormon var i obalans. Mitt lyckade liv rasade runt omkring mig, förhållandet med MrX brast under pressen (efter att han stått ut i 3-4 månader, kan tilläggas), alla mina sparpengar åts upp, en lyckad dag var en dag jag kom ut utanför dörren.
Långsamt, långsamt, låååååååååååååååååångsamt kom jag tillbaka till livet, med hjälp av en enormt duktig husläkare, en familj som älskar mig, en vilja av stål och bra mediciner! Lååångsamt lååååångsamt vänjer jag mig av med dem, efter att ha gjort som doktorn ordinerat och väntat ett år efter att jag blev frisk.
Med "avvänjning" handlar det (i morgontabletternas fall) bara om känslolivet. UPPÅTTJACK? Din djävla blådåre. Lär dig vad du snackar om innan du dömer. På dig låter det som att tabletterna är problemet. Som om jag började med dem för att det var häftigt och nu har ett beroende jag inte kommer ur. Visste du ens att de inte är beroendeframkallande? Visste du att de har noll effekt på någon som har tillräckligt med seratonin i sig själv? Visste du att de är LIVSNÖDVÄNDIGA när man INTE har det? Wake up and smell the flowers, och har du inget vettigt/underbyggt att säga så håll då käften.
TROR DU JAG ÄTER PSYKOFARMAKA FÖR ATT JAG TYCKER DET ÄR KUL????
Fuck off and die
yours truly,
/MsTake
-----
Andra bloggar om: utbrändhet, SSRI, ångest, psykofarmaka
30 kommentarer:
Jepp förste kommentator igen :-)
Även om det är knappt jag törs... det hettar till rejält här. Håller på dig. Vem vet vad andra kämpar med..
Du verkar ju ha tagit dig otroligt långt från när det var som värst.
Var stolt över det!
//bb
Vafan... Trodde för ett ögonblick att jag hamnat på Ninis blogg. :)
Helt rätt svarat Ms. Take! Såg inte DTKs kommentar innan jag läste detta inlägg. Hos vissa finns en tendens att öppna munnen innan de tänker. Jag hoppas att DTK kan förklara sig och be om ursäkt.
Hmm... så pass utbränd och tillbaka efter 2 år? Jag är imponerad. :-)
Min granne har precis börjat jobba igen efter 4 år, och hon var tveksam till om hon skulle klara det.
Men jhezuz!!
Den tjocke konsulten hur tänkte du nu egentligen?? Du verkar ju hemma med Google så vad var det som hindrade dig från att Googla det saken egentligen handlade om istället för att slå upp skitnödiga fakta om Atkins?!
Titta här vad man kan hitta:
SSRI, Selektiva serotoninåterupptagshämmare, är en grupp av antidepressiva läkemedel som i folkmun och press ibland kallats "lyckopiller". Namnet är dock missvisande på grund av att medlen inte ger större lycka till personer som inte är deprimerade.
Nämen se på fan! Inte uppåttjack alltså....
You go!
Jag gick själv på SSRI en period av mitt liv.
Jag vet vilka fördommar det finns..
Men något jag tycker att det borde informeras med om, är att känsloskalan faktiskt "krymper" dvs man är aldrig lika glad när man är glad eller lika ledssen när man är lessen när man äter SSRI.
I alla fall var inte jag det.
Mvh en som slutat..
Ja eller hur, Mr.m - jag tänkte samma sak när jag postade - visst fanns där nini-vibbar =)
Nästan precis, max - den 18e mars 2005 fick jag mitt sammanbrott. Precis efter att ha klarat en omöjlig deadline. MrX satt på golvet och vaggade mig medan jag bara skrek och skrek och skrek.
Nini (pusspusspuss)
Just tjejen man behöver vid sin sida när man är arg =)
Du är alltid välkommen att komma bb - först, sist eller mittemellan. OCh du, jag har inga problem att ta kommentarer som inte håller med mig. Det är när jag tycker de är direkt osanna (eller skarpt stötande) jag surnar till ;)
Visst är det så siggy. Det är delar av orsaken till att jag blir så arg. vem FAN skulle vilja ta de här tabletterna om man in te måste? Inte jag i alla fall.
Alla
Tacktacktack
Oj, du verkar vara på hugget. Iofs krävde kommentaren en replik eftersom det tydligt fanns ett utbildningsbehov. Se till att du inte halkar tillbaka utan tar kroppens ev alertsignaler på allvar.
Lycka till och bry dig inte om allt som sägs. Ibland slängs kommentarer och en del postningar iväg utan att vara väl genomtänkta. Nu menar jag naturligtvis inte dina postningar.... :) Keep your blogg up!
Jag antar att DTK slant på tangenterna och skrev "regelbundet poppar uppåttjack" och "ta dig ur det beroendet", när han menade att skriva "slåss emot en deprision" och "läka".
Jag antar det för att uttalandet i sin ursprungsform var inte bara ignorant utan dessutom elakt och med en påtaglig intention att skada. I och med att en blogg är helt frivilligt läsande så utgår jag ifrån att en normalbegåvad person automatiskt väljer bort en blogg vars författare han hyser agg emot.
Och msTake, till dig är allt jag kan säga: You go girl! :)
mitt i natten och ja, jag har fulat i mig en del sprit. Men alla har vi våra svagheter och du är mitt uppåttjack här i världen. Så trevligt att få läsa om stora probs som DTK och små probs, men i alla fall, skönt att veta att det finns substans i världen. Stå på dig, och ta hand om dig! Och som du redan vet, det finns viktigare saker att bry dig om än DTK.
Och här sitter man och gnäller över att stressen gör en förkyld.
Stå på dig Ms Take
Men va tyyyyken han va!
Skit i honom & kick ass!
älskling
han är ju inte riktigt frisk han, så tänk på dig själv. du vet bäst så är det. och vad beträffar de här pillren, well. avvänjning är sådär kul men du är stark!
puss.
Dags att tänka på annat?
Världens bästa fredag just nu :-) After work?
Något kul på gång i helgen?
Kom igen.. hmm dags att dra ner på kaffe tempot kanske..
(kan komma först och sist?)
//bb
tycker inte ens en gång du hade behövt försvara dig. Inte när man får såna påhopp.
you go girl!
/sara
Ms. Take: Jag förstår fullständigt din starka reaktion. Jag vet vilket motstånd man måste övervinna för att börja äta psykofarmaka och vad det kostar i form av biverkningar. Att då bli påhoppad med påståenden om att det skulle vara någon slags "easy way out" är under alla lågvattenmärken.
Själv kan jag dessutom komma med ett inlägg från den grupp som inte "behöver" SSRI. Jag fick dem nämligen utskrivna förra våren då min husläkare (och jag) trodde att jag var deprimerad. Det visade sig senare att jag hade en annan bristsjukdom men det visste jag ju inte då. Jag började alltså med SSRI och det enda som hände med mig var att jag blev osannolikt trött och sov halva dygnet (plus andra biverkningar förstås, såsom muntorrhet och viktuppgång).
Uppåttjack? No way. Det KOSTAR att ta SSRI men priset är värt att betala för de personer som verkligen är deprimerade. Stå på dig!
Å dessutom ska man ha jävligt klart för sig att det är ingen som helst lek att gå in i väggen. Har sett det hända FÖR många nära vänner.
Pfft! Blir alldeles jävla förbannad igen...
Som om knät skulle bli helt om du bara slutade med medicinen t.ex.
Pffft!!!
Bra rutet!
Oj där trampade man i klaveret! Jag ber om ursäkt för mina ogenomtänkta och svepande formuleringar. Det var verkligen inte min mening att du skulle ta illa upp och vad jag egentligen tycker gick inte fram.
Självklart skall du fortsätta äta medicinerna så länge det krävs för att du skall kunna leva ett normalt liv. Vad jag ser som "the hard part" är att långsiktigt lösa de underliggande problemen.
Medicinerna kan dämpa eller ta bort symptom och biologiska effekter men de kan inte komma åt din själ.
En erfaren psykolog, terapi och en omvärdering av din livssituation för att undvika att trigga igång det utlösande skeendet igen tror jag är en långsiktigt hållbar lösning.
Läkarna som skriver ut preparaten vet tyvärr alldeles för lite om hur hjärnan fungerar,behandlings- instruktionen borde vara att en psykolog alltid gör en utvärdering av patientens situation i samband med att psykofarmaka skrivs ut, det skulle gynna alla inblandade.
Tyvärr är svensk sjukvård väldigt inriktad på det biologiska när mångas problem egentligen sitter i huvudet.
/Buffel med stort B
ha ha...DTK: "mangas problem sitter egentligen i huvudet", kunde inte ha sagt det bättre själv. lämna Ms Take ifred nu. hon vet allt det där.
DTK: Inte psykolog, psykiater i så fall! Oftast är en psykiater i alla fall rådfrågad innan man skriver ut såna piller, vad gäller annan psykofarmaka är alltid en psykiater inblandad.
Just vad gäller utbrändhet så är en av effekterna just att kroppen, rent biologiskt, får svårt att producera vissa ämnen, just eftersom den fått jobba på högvarv med att producera dem ett tag. Man måste därför tillföra dem på medicinsk väg så kroppen får vila och bygga upp de systemen igen. Att göra det tar tid, oftast några år, och det är inget terapi kan hjälpa mot.
men du kan väl ta bort kommentatorsfunktionen då, om du tar så illa vid dig? iofs missar du alla gulliga hejarop, som du väl vill ha.
Precis va. Internet är inte rätt plats att hänga om man är så kissnödig. Shut up, move on, som de säger
Båda anonymous kan ju ta å shut the fuck up och move on!!
Internet är inte rätt plats att hänga om man är så kissnödig
Snacka om att lägga ribban.
Att man tar illa upp av en kommentar som kastas ut utan eftertanke är väl inte konstigt? Jag hade reagerat exakt likadant i 'verkliga' livet. Eller är det bara på Internet som man ska ta en sån kommentar utan att få svara tillbaks?
Idioter.
Ramlade över den här bloggen när jag var ute och surfade och ville göra ett par klarläggande.
För det första. SSRI preparat tillför inte hjärnan serotonin och har därför ingen effekt på de patienter som lider utav en brist på serotonin. Det SSRI gör är att det ger serotonin längre tid på sig att verka på det postsynaptiska neuronet innan det samlas upp/avlägsnas från synapsspalten.
För det andra, Angående vad den tjocke konuslten skrev. Visst spelar det psykologiska en stor roll vid problem som ångest/depressions dock så är det psykologiska en effekt av det biologiska. Dina tankar känslor etc. är en effekt av exciterade/inhiberade neuron samt vilka köpplingar som finns mellan vilka neuroner i hjärnan.
Många av dessa sjukdomar skulle säkert kunna undvikas via en förändring av livsföring och samhälle men när sjukdomen väl har drabbat patienten har det skett biologiska förändringar i hjärnan vilka enklast behandlas med olika mediciner vilka återställer balansen/kemin i hjärnan till det normala. När detta har hänt går det också att övertiden avsluta sin medicinerng
Nu är ju skillnaden att du inte står ute i "verkliga livet" och delar med dig av ditt privatliv för alla som råkar gå förbi. Om du nu mot all förmodan gör det, då är en kommentar som inte stämmer överens med din världsbild ett så försvinnande litet problem att det inte ens är värt att uppmärksamma.
Sluta älta och gå ut i solen nu, små barn.
Hur har alla självutnämnda, självgoda expertsnubbar hittat hit egentligen? Det måste vara fantastiskt at vara experter på andras liv och kunna komma med vilka kränkande kommentarer som helst, och nu syftar jag på de som inte ens kan skriva sitt namn utan ska vara "anonyma". Stå på dig Ms, jag gillar din blogg och viktigast av allt: Skriv Vad Du Vill. Det är din blogg!
Tack alla.
Ja, jag vet allt det där. Tjat =)
Du é go du, Isa, tack =)
Anynymerna - ni måste inte läsa bloggen. JAg måste inte skriva den men så länge jag gör det är det min rätt att skriva vad jag vill. Vill jag gnälla på kommenarerna så GÖR jag det.
Jag tar däremot inte bort kommentarsfunktionen, inte heller otrevliga kommentarer - de har sin plats de med.
Det är klart att det är mysigt med uppmuntrande ord, det värmer gott när jag behöver det, men här liksom på alla andra ställen i livet är det ju så att en enda tagg uppväger 10 rosor, det vet ni väl med er själva?
Slutligen, DTK. Jag har ryat klart nu. Ursäkta om du kände dig uthängd och apology accepted.
Jag vet precis hur du känner dig, har fått liknande kommentarer pga de mediciner jag äter. Folk verkar inte förstå att det inte är nån större skillnad på att må dåligt i kroppen och må dåligt i själen. Ingen gnäller på nån som har brutit armen, medans andra kan titta snett på en så fort de får veta att man inte mår riktigt som man ska.
Hej,
Har precis samma diagnos och symptom som du beskriver. Bry dig inte om de som klankar, det är okunnighet, dessutom kommer dom att ändra uppfattning i samma sekund som dom själva eventuellt drabbas.
Har ätit SSRI till och från, det har räddat mig. För 1:a gången på 5 år känner jag mig nästan frisk, det är sjukt men sant, 5 fucking years.
Läs gärna om "5 förlorade år" på min nya blogg (www.blogg.bloggfan.se)
Kämpa på, under askan glimmar glöden,
/bloggfan
Skicka en kommentar