Till David
Ibland händer det något som återger mig tron på mänskligheten.
Som ikväll, när panik och oro - en förlorad väska med hela mitt liv i - telefon, nycklar, id, kreditkort, pengar - försvinner. Strövar längs gatan, försöker tänka hur jag skall kunna komma hem ikväll. Tillbaka till affären, där jag TROR den försvann, för 5e gången. Det har gått över en timme sedan jag såg den sist. Fortfarande ingen som har sett den. Får låna en telefon i affären, ringer mina vänner från tidigare på kvällen. Har ni sett den? Nehej, ingen... Den måste ha varit här. Oh nej, någon har tagit den.
"excuse me, did you lose something?"
Mannen som tilltalar mig har sett mig gå omkring med jagad blick. Jag har varit av med väskan i över en timme och min förtröstan är borta.
"Yes, a handbag. You didn't by any chance happen to see it?"
"I found it, I left it at the counter up front just a few minutes ago"
Jag slängde mig om hans hals, han var Britt och säg mycket besvärad ut över mina översvallande tacksamhetsbevis. Jag lugnade med en kraftansträngning ner mig något, faktiskt fysiskt yr av lättnad. På vägen ut gick jag till blomsteravdelningen, valde ut den vackraste och dyraste orkidén de hade, packade in den och gick in i affären för att leta upp honom.
Han tog inte emot den, blåvägrade.
"It was nothing"
"Not to me, it was everything. My life is in this bag. I couldn't get into my home, I couldn't get a hold of my friends, I didn't have my money, my id, my phone. Please take this."
"I can't. It's just too much. You keep it and take much better care of it than I ever could."
Det var inte mycket att säga, han hade bestämt sig. Jag försökte lite till, så klart, men han hade bestämt sig.
Jag sträckte fram min hand, som han - mycket blyg - knappt vågade ta.
"Well, thank you SO much, you've built a great deal of karma-points tonight. I'm MsTake."
"I'm David." Han rodnade.
"Thank you David, have a wonderful evening."
"You too!"
Jag kom nyss hem, mycket senare än jag tänkt mig. Orkidén står min säng och jag skall vårda den ömt. Den finns fortfarande, den osjälviska människan.
Tack David.
-----
Andra bloggar om: dagens ros
13 kommentarer:
Plötsligt händer det...
Skönt att höra att det slutade väl, en hjälpande hand kan alla behöva någon gång. Och så otäckt när man känner fotfästet glida undan i tillvaron. då är det gott att det finns en hygglig själ i närheten. Ta nya tag i morgon och bara relaxa nu.
c-a
Jag tror att det finns betydligt mer ärliga osjälviska människor än vi själva oftast tror. De flesta människor är ändå goda människor, det är i alla fall vad jag tror (efter att ha tappat bort i stort sett allt hur många gånger som helst och alltid fått det tillbaka)...
Det känns lite som om orkideén är predestinerad att kallas för David framöver nu va ;)
Smutt med sådana där människor.
vilken härlig historia, och underbart att det slutade så bra. det är gräsligt när man tror att allt är borta. hoppas du får en riktigt bra dag idag.
Åh vad härligt med sådana medmänniskor! Hittade din blogg igår och har precis blivit klar med att läsa hela :) Måste säga att du kommer hamna i min länklista direkt!
Ååå jag fick ju rysningar på armarna när jag läste det där!! Go David :D
Såna människor är bara för underbara..
Sicken tur att du fick tillbaks allt, annars hade vi fått tälta i närmsta park eller nåt! :/
Tänk så glad den där blomman kommer göra dig. Länge! :)
skönt att höra att det fortfarande finns ärliga människor. mysigt skriven historia!!
Härligt att höra att det finns sådana goa människor där ute!
Puh!!! Vilken mardröm som löste sig... Orkidén kommer att ge dig god Karma länge!
Vilken skön historia! Vårda blomman!
Skicka en kommentar