Lycka

Vi blandade friskt mellan lutherska och katolska traditioner när vi gifte oss, C och jag. Protestantisk kyrka, katolska löften, myrtenkrona och pärlklänning.

Appropå några av era kommentarer om klänningen:
Det här är en brudklänning i katolsk stil. Släpet var 3 1/2 meter, med pärlbroderier och utklippta stycken fyllda med spetsapplikationer, och kjolen hölls ut med krinolin.

Mitt på släpet, på undersidan, satt en liten ögla, så när jag gick omkring utanför kyrkan, eller dansade, fäste man öglan runt handleden och hade alltså inget tyg på marken. Bökigt, javisst, men också extremt vackert (tyckte jag i alla fall då). Den är väldigt osvensk.

Urringningen var av prinsesstyp, dvs. urringad, lätt välvd över bysten ut nästan till armhålorna och sedan snedskuren upp till halsen - som ett upp-och-nervänt hjärta ungefär, och gick alltså upp till den stående empire-kragen.

Det var en dröm i siden och pärlor, och matchade väl bröllopen, som också var drömlikt. C, han den där mörkhårige killen på kortet, stod och grät så det droppade på hans smoking när sångerskan sjöng Annies Song (you fill up my senses). Vi avlade löften till två präster, på engelska så alla skulle förstå - så jag har lovat både "to honor and obey" och sagt "I do" - vilket ytterligare ökade känslan av att befinna sig i en film.

Efteråt var det bal. Även här blandades det friskt. Storband och sångare, och en magdansös (!), tillika brudtärna, som fick upp (den protestantiske) familjeprästen på golvet att dansa med henne till allas stora nöje.

Man kan tycka vad man vill om allt det här, men allt jag vet är att vi fick det bröllop vi ville ha, och att det var en av mitt livs lyckligaste dagar. Inte för en sekund att jag ångrar det. Vi var inte menade för varandra för livet, fast vi trodde det då, men vi var tveklöst menade för varandra just då - och vi var... på RIKTIGT... Lyckliga. De goda minnena väger med råge ut de dåliga.

Jag brukar säga att jag har oförskämd tur. Många människor går igenom livet utan att uppleva den stora kärleken alls. Själv har jag fått uppleva den två gånger.

Med den förste förste gifte jag mig, i ett rosaskimrande sagobröllop, och levde lycklig med i flera år. Jag vaknade varje morgon med ett leende och frågade mig när katastrofen skulle komma, för det kan inte vara så att man FÅR vara så lycklig - kändes det som.

Med den andre gick det trögare, som ni vet. Och visst är det annorlunda. Jag tror inte att man älskar på riktigt samma sätt nu. Vuxnare kanske. Djupare? Bredare? Lika mycket, tveklöst, men lite annorlunda.

Men inte dessdå mindre: Lycka
-----
Andra bloggar om: lycka, bröllop, empire, katolik, protestant, magdans