Pojkar och män

Jag har en plan. Eller, ett beting snarare. Jag skall hitta Mitt Livs Kärlek.

Ja, jo, jag vet. MrX. Jo, det är han, på sitt sätt. en av dem. Jag tror inte på att man bara får sig en enda tilldelad av gud/ödet/det-stora-ofattbara, livskärlekar kan man ha flera stycken - en för varje fas av livet, så att säga.

För snart 10 år sedan precis, lämnade jag mitt livs kärlek. Den första. Därför kanske också, på något vis, den största. Jag packade mina väskor och åkte hem, från det land vi bodde i tillsammans, till mitt land. Hem till mina föräldrar, där jag sedan satt och tittade in i väggen ett par månader, en illusion och en livsdröm fattigare.

Han skulle kommit efter mig, hade jag tänkt, men det gjorde han inte. Han kunde inte, har han berättat senare. Det var jag som lämnade honom, så han KUNDE inte komma efter, han var helt förstörd.

Så han kom inte till Sverige. Till Sverige kom inte heller mina saker, allt det som jag byggt upp under mina år i det andra landet, och allt det som jag tagit med mig dit. Foton från min barndom, dagböcker, noter. Min svindyra och fantastiskt vackra bröllopsklänning*, inköpt av Mor. Min symaskin, mina minnen. Allt är kvar där, i det andra landet.

I början talade vi ofta, mitt livs kärlek och jag, på telefon. Han skulle skicka hem allt. Men det kom aldrig. Samtalen oss emellan började ta stryk över detta, att vi aldrig kunde prata utan att behöva dra upp det, och bitterheten smög sig på. Jag åkte tillbaka till landet, nästan 2 år efter att jag lämnat det, och honom, och samlade ihop allt som var mitt i en stor hög. Jag kunde inte vara kvar länge nog för att själv sätta sakerna på den bokade transporten, men Mannen lovade att fixa det.

Tiden gick, och inga saker anlände. Telefonsamtalen kom allt mer sällan, för att till slut upphöra helt. Varje år, vid jultid, blev jag återigen påmind. En av lådorna som skulle hit till mig, från det andra landet, innehåller mina käraste julsaker. Bonader och sydda tavlor som min Mor har gjort, många långa timmar av hennes arbete som hon inte kan göra igen.

År 2002 var jag i Landet igen, av andra skäl. Vi träffades, mitt livs kärlek och jag, på ett cafe. Hem till honom fick jag inte komma, för hans nya flickvän var oregerligt svartsjuk på mig. Jag är ju hans livs kärlek. Och hans fru. Ni förstår, jag är skild, men det är inte han. Han är katolik... Så jag fick inte komma hem till honom, men ytterligare en gång avkrävdes ett löfte att sakerna skulle skickas. Efter det - tystnad.

5 år av tystnad.

Jag försökte få tag på honom när Far dog, för de stod varandra nära, men lyckades inte. jag lämnade ett meddelande på en telefonsvarare och hoppades på att han skulle höra av sig... men det gjorde han inte.

I helgen åker Mor till Landet. Hon vill otroligt gärna träffa mitt Livs Kärlek, för hon har alltid tyckt så mycket honom. Dessutom vill hon, VERKLIGEN, få med sig de julsaker hon gjort åt mig hem. Så nu har jag ett beting.

Att hitta mitt Livs Kärlek, igen. Google, people search, allt har försökt, och misslyckats. Hur kan någon, in this day and age, som är så utåtriktad som han lyckas med att inte generera ett enda svar på Google??

Fy... nu måste jag snart ta till att ringa hans föräldrar, och det vill jag INTE!

Vad jag däremot vill är att hitta honom, få den här förfärliga "jag vill ha mina saker"-grjen ur vägen och sedan, kanske kanske hoppas hoppas, kunna hålla kontakten.
-----
Nötter:
* Lugn nu, jag gifte mig väldigt ung, av uppehållstillståndsskäl. OCH kärlek!
-----
Andra bloggar om: make, kärlek, saker, utlandet, bitterhet, handarbete