Fly, fly away - fortsättning

Så, fast jag var helt slut när jag skrev flyginlägget så var det egentligen bara början av resan, visade det sig. När vi landade i Washington var planet försenat, med drygt 45 minuter. Eftersom bokningen bara gav oss 1 1/2 timme i transfertid* hade vi nu 45 minuter kvar.

Vi småsprang mot passkontrollen och stannade med öppen mun när vi kom fram. Hundratals människor ringlade sig fram i sicksak mellan rep i en kö där en person fick gå fram till en lucka var femte minut. Gudars, hur skulle vi lyckas med detta? Vi hittade en vakt, gick fram till honom och frågade vart vi kunde hitta en represtentant för Virgin som kunde hjälpa oss att komma fram fortare.

Nej, nej, nej... det fanns ingen sådan. Förresten har de flesta i kön transfers och ingen annan skulle få smita före, fick vi veta. Vi måste ha sett ut som blöta hundvalpar, för den store vakten tittade på oss och mjuknade lite.

"you know what? If you just..." här tysnade han och gestikulerade en låg vågrörelse med händerna. Det tog oss en sekund att förstå att han menade att vi skulle smita före kön under repen.
"You really mean we should....?"
"yes, yes. Don't talk to anyone and I didn't see a thing!"

Han vände sig demonstrativt om och gick därifrån med raska steg.

Vi tittade på varandra, dumbstruck. Skulle vi verkligen våga detta? Så otroligt osvenskt! Ett djupt andetag senare smet vi under repet. Och nästa rep. Och nästa. Och nästa. Plötsligt står vi längst fram, med hjärtat i 250 km i timmen och adrenalin sprutande ut genom öronen. Vi kände oss som tjuvar! 250 pers (eller däromkring) står och viskar och pekar på oss och vi försöker se totalt oberörda ut. Om vi lyckades är en annan fråga.

10 minuter senare smårspringer vi ut på andra sidan, bort mot transferdisken, bara för att informeras om att vi inte har en chans att komma med nästa flyg. Allt det där för ingenting!** Bort till Virgin Atlantic för att boka om biljetten. De lyckades få oss på ett senare plan samma dag, 3 timmar senare, men det gick från en annan flygplats. Vi fick en taxi-kupong och vandrade utåt.

Rätt snart kom vi på att ingen av oss varit i Washington förut och vi kom snabbt överens om att, om det inte var för dyrt, ta en runda genom centrum med Taxin. Taxchauffören var en extremt trevlig man, från Iran, som var såväl verbal som mycket kunnig om stan. Vi förhandlade fram ett pris på 10 dollar per man för en timmes guidad tour!

Den närmaste timmen åkte vi runt DC och tittade på alla de vackra byggnaderna och monumenten. Chauffören hade en liten historia om var och en av sevärdheterna och kameran gick varm. Lincoln Memorial, Capitol Hill, vita huset, svenska ambassaden*** och många, många fler. På ett par ställen stannade vi och gick en liten runda. Vi skrattade och kom överens om att det här missade planet hade varit en enormt bra sak, egentligen! Taxichauffören fick dubbelt upp i dricks, vilken ändå bara landade på 60 dollar för oss tre - i mina ögon fortfarande ett vrakpris.

Resten av resan gick lugnt och stilla, bilen hämtades ut utan problem och vi var framme på hotellet strax innan midnatt, 26 timmar efter att jag gått upp ur sängen i Göteborg. Puh!
-----
Nötter:
* Och vems idiotidé var DET? Vi var ju tvugna att gå igenom immigration där...
** Eller ja, ingenting, vi slapp 2 timmar i kön, det är värt rätt mycket.
*** En grymt häftig byggnad som till skillnad från alla de vita stenhusen var byggd till stor del av trä. Meterhöga bokstäver i det långa fönstret bildade orden "House of Sweden". Cool-som-fan!
-----
Andra bloggar om: Washington DC, kösmitning, turist, flygproblem, Virgin Atlantic