JAG FÖRSTÅR INTE KARLAR - (emotionellt bagage)

Ok, detta blev långt - jättelångt. Jag skall försöka få ner alla detaljer och bitar om MrX som jag hittills missat i tidigare alster.

------
Åsså ringer han mig, sent på kvällen, när jag helt försvarslöst dricker mjölk och äter kakor (och kanske ett rejält glas vin, OKEEEEEJ?) - som alla som tar god hand om sin förkylning väl gör?

Då ringer han, Mr X, för första gången sedan vårt senanste - mycket ambivalenta - samtal på självaste Valentine då han visseligen sa att han älskade mig men inget om Valentine. Räknas det då? Nej, jag tänkte väl inte det - själv gick jag nämligen på dejt med Affärsmannen - på REN trots för att MrX varit så oromantisk under vårt samtal. Fast "jag ringer bara för att säga att jag älskar dig och du är bra" kvalar väl egentligen in som en rätt BRA kommentar? Nå, allt om denna gång fanns i detta inlägg.

Nu så var det om ikväll, fem dagar senare, då jag fick mitt första samtal. Betänk i sammanhanget att denna vecka - med 2 korta samtal, följdes av inte mindre än två veckor då han *bodde* här. Delade min säng och delade en vansinnig massa känslor för varandra. Uppförde sig helt som att vi var tillsammans. Hand i hand på gatorna. Besök hos hans vänner, och hos mina vänner. Små middagar appropå ingentig. Gick på bio, kysstes på kungsbron. Älskade. Oh gud ja, vad den mannen kan. Här vad det inget brist på "juffs" - vem nu det kom från - IT Horan tror jag :)

För guds skull, grabben var hemma hos min MAMMA. Och hjälpte henne bära ner hennes skräp och fixa lite i hemmet. Han fick en drink av min lilla mor. Vi var, såvitt sådant är mätbart, ett par. Han till och med sa de där farliga farliga orden som fick mig att en kort sekund tro att jag inte skulle singelblogga längre. Jag fick be om dem, men ha sa dem. Så här:

På den dyra lilla resurangen där vi satt och åt god fisk med pinnar sa jag "Jag vet att du älskar mig, för det säger du, men är du KÄR i mig?"
Han blinkade några gånger, tappade en sushibit ner i sojaskålen och fick tillbringa lite tid med att fixa, dona, trixa med DET men kom till slut upp till ytan och sa "jo men, jo, JA, det ÄR jag!" och så såg han helt glad ut och jag tänkte att HÄR ändar väl ändå denna eviga cirkus? Va? Va? VAAAAAA? Han är käääääääär i mig tralalalala Jag är käääär i honom trallalala nu blir allt rosenrött och vi flyyyyyyger till månen tillsammans / c'mon my darling, vi glömmer allt annat!
Eller något åt det hållet tänkte liten Miss Take just då, eller trallade hon snarare i sin lite druckna hjärna som tydligen helt glömt bort MrXs komplexitet. Samma komplexitet som lockar, underligt nog.

Härligt. Nu hade vi fredag - så imorgon skulle vi på fest och på söndag lunch åker han. Nu gäller det att hålla sig lite lugn här serrö. Lugn, bara lugn så kommar han till mig som barn till godis (några snaskiga, äckliga assosciationer fick jag inte av det nej) Vår kväll avslutades på Nivå - vilket ju var helt dödfött eftersom MrX verkligen inte kände för att gå ut så det blev dubbeldumt. Han stod och kände sig fånig för att han inte ville vara där och jag kände mig som en buffel som släpat dig honom alls. Behöver jag nämna att vi gick efter första drinken?

Så vi kom hem och han var trött. Satte oss i soffan och byttte inte många ord. Somnade rätt snabbt därefter med en inte helt bra men heller inte helt usel känsla imagen.

Nästa morgon var rätt mysig. Vi sov sent och kelade länge, länge på morgonen. Du skulle iväg och träffa en kompis och jag behöve begrava ögonen i de böcker och projekt jag, alltför typiskt förälskat, försummat för din därvaro. En 100% scen på morgonen - där du inte ville att jag skulle följa med på kvällens fest för du skulle inte ha lika kul då. Knäckt Miss Take. Ledsen, sårad var bara förnamnet. Du följde efter mig till badrummet och höll om mig, sa snälla saker.

Jag sa "Det här är mycket mer än bara festen - det är hela grunden i det som stör mig med vår relation - att du inte vet, och att jag inte vet, att jag går och väntar på något som kanske aldrig kommer.

"Vad kan jag göra" sa du "Hålla om mig och säga snälla Miss Take, jag menade det inte så. Snälla du kom med" eller flytta härifrån, nu. Sa jag - och häpnade över mina egna ord, och lämnade badrummet. "Kommer du tillbaka"-ropar du genom gardinen. Ja ja, visst, om ett tag. Svarar jag.

Du duschar
Jag gråter

Gråter...
Först stillsamt
Sedan allt mer häftigt
Sedan så himlastormade att det känns som om min själ skall rivas ur mig och slängas i slamsor på golvet - mat åt katter och demoner. Fysisk smärta från yttersta hårstrå till lägsta tå. Gråten kommer fram som skrin och jag ligger med armarna slagna om kroppen vaggande från sida till sida och försöker gömmna huvudet i kuddarna för att inte oroa grannarna. Skriker in i kudden, jag hör mig själv låta som ett barn på ett varuhus som är på väg in i gråthysterin. Han håller ju inte på att mörda mig - det var bara sådana fantastiska mängder spänningar som bröt fram där, under några minuter.

Ett par månader nu, har jag spelat, haft rollen, den duktiga, den hjälpsamme. Jag lägger mycket av min värdefulla tid på att coacha honom, hjälpa honom att nå sina mål och att må bättre. I processen tar jag av mig själv, den starka som just nu är så svag. Men det brukar inte göra något. I ett bra förhållande får man tillbaka allt man ger och mer därtill. Alla ni som HAR bra förhållanden vet det. Men så är det inte här. Jovisst, han uppskattar VERKLIGEN vad jag gör för honom och ser det som ovärdeligt - men när jag ber honom om saker blir de inte gjorda....

Jag gråter och gråter. Varje gång jag tror det är slut och sätter mig upp så skjöljer det över mig igen och jag är förlorad på sorgens våg. Jag gråter över MrX, över allt det vackra som kan vara vi som han bara inte kan se, över allt det fula som kunnat vara vi som bara inte jag kan se, över min far, min älskade älskade far, vars roll som mannen i mitt liv MrX tog över, så nu är det som att jag söjer min älskade pappa, min evige supporter, mannen som alltid, alltid ALLTID stod på min sida också. Allt det här bröt fram över en jävla fest.

Ibland förstår jag att killar tycker att vi är underliga. Undrar om jag hade pms...

Nå, när jag så get mig själv ett par rejäla örfilar och torkat av ögonen hjälpligt kom jag tillbaka till badrummet och vi pratade.

Du vet Miss Take" sa han (fast det jorde han ju inte, han sa du vet, xxx...) Ibland pratar vi om mitt jobb och hur jobbigt jag haft det. Att jag är en sån som ofta glider fram i täten för att jag vågar men ibland klampar rakt över spelreglerna och stampar foten i klaveret. Och då finns inga andra val än att göra om och göra rätt. Och be om ursäkt förstås. Så, jag ber dig lyssna när jag säger detta. Jag vill gärna att du följer med ikväll, och jag ber om hemskt mycket ursäkt för att jag sårade dig, det var det sista jag ville."

So far so good - jag var nästan yr av lättnad/ledsnad - det hade blivit en sådan stor sak.
"Men,", fortsatte han "med vissa förbihåll" Och så kom en radda med förbehåll som sträckte sig från helt normala saker att fråga som
1) "Håll en låg profil" eftersom jag är rätt extrovert
via
2) "Inga scener om du träffar tjejer jag har haft sex md eller varit ihop med" - nej nej fine jag lovar, men NU får du FANIMEJ inte gå själv!
3) "Detta ÄR, in alla fact, en kväll med grabbarna, så jag blir nog tokigt full och kommer inte att ha tid eller lust att hålla handen med dig, men du får inte blir mer än på lyset. - Fine - jag köper det. Den här festen skall jag inte ha massa kul , den här festen är mitt prov att jag kan röra mig bland folk - hans folk
4) "Förvänta dig inget sex - Fine, jag förstod det redan när du sa att du skulle bli skitfull.
Sist men inte minst,
5) "om någon frågar är vi ex och jävligt nöjda med det". Va? VA? VAAAAAAAAA? Men så är det ju inte? Inte i verkligheten. Du ääääär inte mitt ex. Vid det här laget, efter att ha bott ihop som gifta i 2 veckor och gråtit ut hos varandra, haft ömt och vilt ta-mig-din-store-krigare-tills-jag-skriker-på-hjälp-och-FORTSÄTT-för-guds-skull-då-man! sex i alla guds tänkbara och i vissa fall otänkbara situationer och mysat morgnar med te och macka - ömma kärleks-sms på dagarna. Jag kan, PÅ SIN HÖJD sträcka mig till en "nästan ihop", eller "ex men potentiell". Han fick backa på den i alla fall, så långt som att han kommer att säga ex och jag får säga vad jag vill (inte optimalt men ändå) men resten köpte jag.

Jag vet att det var viktigt för honom att gå själv men för första gången sedan jag känt MrX har han backat på något han verkligen ville för att göra plats för mig. Wierd men sant. Det är, skall vi säga, inte hans grej att kompromissa.

Lite bright det där faktiskt - att först poppa "du får inte komma med" vilket satte mig i topsprinn - för att sedan ändra sig och därmed med en enkel "mhmmm" få med mig på förbihåll som vart och ett skulle leda till en diskussion, vilken annan gång som helst.

Nå, hella denna långa och tragiska historia ledde trots allt fram till att det blev en renodlad grabbkväll, ingen mixad fest - som han självklart ville gå på men *han* föreslog att vi skulle mötas på krogen senare.Visst sa jag och ringde mina girls, som alla var tokigt på (tack gode gud, det hade inte varit en kul kväll om jag plötsligt suttit ensam) - så kanske bråkade vi om ingenting - men ändå om allt. Allt det här behövde bli sagt.

Jag är glad att han backade för i hans värld var det faktiskt så att han gav en liten kompromiss. En kompromiss med ett helt extrabagage av förbehåll javisst, men en deal.

Så ringde han aldrig, utan vid 2-snåret kanske, ringde jag - då var han på Exet. Så jag och in sköna kompis gick dit - men inte för att LETA mid you. Vi var där så vi kunde träffas. Och här tar egentligen historien om Den Rolige vid - i sin helhet

Säg till när du läst klart. LÄS den först säger jag! så kan vi fortsätta lite kanhända. Tillbaks till där vi var.

MrX hade åkt. Han ringde ju (står om det här) men sedan dess har det varit väldigt tyst - även från mig.

Jag skickade honom en talking tooon online greeting card på Valentines som jag skrev under med "Älskade Mr X. Make up your mind! Kyssar./Miss Take" Det svarade han på mitt i natten *3* dagar senare den 17'e på morgonen. "Puss på dig sötnos! Och tack för toonen. Du är bäst! Kramar/MrX " Höll mig från att svara tills på hemvägen från Gasquen igår men förmådde mig i alla fall att bara skicka ett kort, kort mess. "Puss på dig också. Varsågod. MissTake" - Jaha, så var det med det.

Tills han ringde idag. Länge och väl. Varm i anden, tonen, själen. Han har saknat mig, undrar hur det är med mig, blir gesiget ledsen när han höär att jag är sjuk och skickar en kram genom telefonen. "Jag kramar mig nu, jättehårt, hör/känner du det?" *lol* Vi berättar om, våra respektive helger och jag känner mig stark, duktig och bra. Han har det roligt och mår bättre - vilket också mrks på att han inte ringer varje dag längre...

Jag var, tyvärr, tvungen att vara den som tog upp frågan igen - särskilt som jag varit rätt tydlig innan han åker om hur mycket nog det är för mig nu. Jag berättade att jag dissat dejten med Den Rolige i fredags och frågade om han blev nöjd över det? "Så klart jag blev glad!" - säger han, men jag var inte säker. Väntar på att han skall säga något men får inenting så jag fortsätter. "Jag måste veta MrX - vart vi står. Får vi dejta andra eller är vi på "Inte dejta andra" stadiet?" - det blir tyst en lång stund. "Weeeeel." säger han, "Jag dejtar inga andra. Men du får väl om du vill. Jag säger till dig om jag skulle börja"

Jaha. Ok. Det var ju ett uttömmande svar.

ELLER NOT!!!!

Konkludering

• Vi bor ihop som ett par när han är i stan
• Vi umgås med släkt och vänner *som ett par*
• Vi älskar varandra - uttalat
• Båda har, de senaste veckorna, utalat de magiska orden "JAG ÄR KÄR I DIG"
• Vi har samma humor, samma drive och finner varandra lika attraktiva
• Vi har nära nog samma värderingar och kommer från liknande bakgrund

On the no-no side finns det en massa neggopunkter också såklart, men inga oöverstigliga

För mig: Det positiva utväger det negativa - den här kan vara mannen för mig, det är värt ett försök - fast det gått åt helvete en gång

För honom : Ingen fucking aning. Jag gillar henne men.... Jag älskar henne, men.... Jag respekterar henne men.... Jag är kär i henne men... orkar jag jobba på det? Skall det inte vara rätt från början? Kanske finns ändå drömprinsessan där som gör mig totalt lycklig utan någon anpassning. Men tänk om hon INTE gör det då kan jag ju inte släppa Miss Take.... bäst att hålla kvar i henne lite, så där att hon inte kan gå vidare i alla fall

Hjälp - den här biten behöver jag HJÄLP med! Jag är kär i honom, no doubt about it. Jag önskar att jag inte var det - det finns värdigare motståndare. Den Vackre till Exempel - men nu är så här. Jag ääääääälskar honom och verkar inte ha bestämt sig. Efter att ha läst detta långa alster. Tveka då inte, snälla, att komma med vilka kommentarer som helst - stora som små - allt hjälper!!

Tack på förhand
//Miss Take