Aaaah, så synd...
Han kände att jag kände att han kände... Ja, det gjorde han.
Ett litet sms, fyllt av sorg. Han respekterar att jag behöver gå långsamt men kan inte acceptera det. Vi är inte barn. Vi är vuxna människor, fyllda av passion - och om jag inte har passionen, då är hans värdelös. Han drivs av sina passioner. Så farväl.
Jag får ta våra kvällar, alla 3 magiska kvällarna - var det inte fler?? - med dans i eldsken, heta kyssar, sammetsmjuka ögon, outtalade löften och spara dem. I en fin liten sammetsask, med sidenband. Kanske brevid pokerspelaren, som ju också kände att jag inte kände...
Nu är jag nedstämd, bedrövad. Känner att jag kanske tappat något som kunde bli väldigt dyrbart. Men så är det, så blev det, så måste det bli...
-----
Andra bloggar om: slut, minnen
6 kommentarer:
:(
Next time miss Take, next time...
Det var nog inte meningen ... helt enkelt ... *kramas*
Gumman min. Det ordnar sig. Och han kände ju att du inte kände. Så detta kanske var meningen.
Ha hopp, det finns en mening med allt.
Ja visst, det ordnar sig. Men jag är ledsen ändå. Ibland undrar jag om jag är dömd att aldrig någonsin kunna göra de val som är bra för mig.
Men det är klart att det inte var meningen. Hade det varit meningen så hade det ju blivit av... Suck och småsnyft.
jättetrist, men hjärnan är ganska obegriplig, det är väl bara att låta den hållas, man får ju till den där tajmingen mellan varven ändå :)
baby, så blir det ibland. det finaste kanske var meningen att bli just minnen. det var du som inte kände. man borde fan få välja.
Skicka en kommentar