Mr.X. - revisited
Nu blir det ordkräk igen. Nu finns det mycket som bara måste ut. Är du på jakt efter en humorblogg bör du hoppa över dagens inlägg...
Ja, nu är han här - och jag hos honom, eller hur det nu var, blir eller skall vara.
Igår var en orgie i känslor. Middag hemma hos äldsta, bästa väninnan. Mycket att dela, mycket att bekänna. Så kom han till Sthlm, billedes, efter att ha landat i Sverige på torsdagkvällen. På Hotellet var han, med några killkompisar. "Kommer du gumman?"
Ja, vad tror ni? Va? Jag är så SVAG!
Väninnan följde med som moraliskt stöd men försvann rätt snart hem eftersom hon skulle upp och vara flytthjälp på tidig morgon. Så där var han. Och jag. Och vi. Det sprakade om oss, på många sätt.
Vi kom hem, till honom. De andra åkte vidare, men vi åkte hem. Där, på hallgolvet, där brast det för mig. Vi började prata om vad vi var, och vad vi inte är, och inget, inte ett andetag om commitment kunde han ge mig. Så jag ställde mig upp och tog min väska, gav honom hans nycklar och gick ut genom dörren. Eller, det hade jag gjort om han inte hade stått ivägen. Livrädd. Han såg mig gå och kunde inte släppa mig.
Jag grät, och grät, och grät. Sa till honom att nu måste det ta slut. jag kan inte göra så här mot mig själv längre. Antingen måste han ta mig till sig eller så MÅSTE han låta mig gå. Jag sa att jag kan inte prata med honom, vara med honom, vara hans vän. Han är min Han, eller inte i mitt liv alls. Det här gör för ont i mig, det är inte värt det för mig. LÅT MIG GÅ!
Han shockades, pratade, och pratade. Om hur han skrivit på för 4 månader till. Om hur han inte kan bortse från vår krånliga historik. Om hur utlandstjänstgöring och nystart på krashade förhållanden inte går ihop. Om hur hans enda chans till rejäl karriär ligger i USA och hur jag fortfarande, trots sjukdom är den mest lyckade av oss (as if I care). Men att han inte kan säga att han inte vill. Att det finns en chans. Att han kanske kan vilja. Att han inte kan släppa. Att jag inte får gå... Att mitt i natten mellan fredag och lördag med några drinkar i magen inte var rätt tillfälle att ta sådana här beslut.
Och det hade han ju rätt i... Fan ta honom.
Så jag sa ok. Jag stannar. Till måndag. Om han tänker, och svarar. Och sedan antingen tar mig eller låt mig gå. Och sedan hade vi make-up.... Ooooooh my god. Det är bara sant att det är bäst.
Idag har vi varit ute och handlat kläder till honom, till den fest han skall på ikväll. Dit jag inte är bjuden, eftersom jag bara finns i en väldigt begränsad del av hans liv. Han har gått och hållit mig i handen, pussat mig på kinden. Ursäktat sig för att han är så tyst med att han är ledsen, går och tänker på igår. Jag förklarade att jag är ledsen att han är ledsen, men glad att han tänker på det... Inte bara kommer över krisen och går vidare som om inget hänt, som vanligt. Jag är glad att han tar det på allvar...
Så nu, nu är han hemma hos sig med sin mamma. Jag hoppade in på internetcafét och fixade med mejl och annat bös - och med lite tid och mycket känslor över var det dags att blogga. Ah, gott att få det ur sig, det är det verkligen.
Ok, give it to me!
-----
Andra bloggar om: hjärtesorg, ex
17 kommentarer:
Det HÄR...det låter som mig...multiplicerat med hundra. MsTake...vet du vad du gör? För det här låter som självplågeri extraordinaire...faktiskt. Har inte alla fakta och har ju uppenbarligen ett rätt trassligt kärleksliv själv så jag ska inte sätta mig på några höga hästar. Inte alls. Bara säger...att kärlek till låns. Det är det värsta. Det värsta av allt.
hej finaste
du och jag lever samma liv. jag vill verkligen inte säga "amen jag då, mina problem är lika illa". jag känner så mycket med dig. han vill ha kakan och äta den. inte förlora en eventuell framtid med dig men inte lova dig en med honom. jag vet! jävlar i helvete vad arg jag blir. jag har en precis likadan. innan han och hans nya flickvän lämnar festen tillsammans (igårkväll, nota bene men jag lever) viskar han att han älskar mig i mitt öra.
vad ska vi göra? jag har hjälp hjälp och hjälp men jag kommer inte över honom och han låter mig inte. hur ska vi gööööra?
all min kärlek,
c
>>D Haraway
"innan han och hans nya flickvän lämnar festen tillsammans (igårkväll, nota bene men jag lever) viskar han att han älskar mig i mitt öra."
Du vet att man får utdela pungsparkar för sånt va? Ärligt talat...så var det det mest utstuderade äta-kakan-och-ha-den-beteende jag hört talas om. Det är faktiskt inte ok. Någonsin... Varför ska du behöva ge honom det? Varför? Hmm...nu blev jag mulen...
Varför gör killar sådär? Varför tror dom att det är ok att viska söta ord i våra öron, skicka sms där dom förklarar hur mkt dom saknar just oss - för att i nästa mening nämna sin flickvän?
Odenplan, jag håller med dig. Pungsparkar är helt okej som avskedspresent i ett sånt läge... men ooooh va många ggr jag istället svarat: Du vet var jag finns när du saknar mig tillräckligt.
Fan att man är så svag ibland....
Don't. Go. There.
Jag trodde jag förlorat allt, flera gånger om. Det gjorde jag inte. Jag hittade istället mitt allt när jag minst anade det.
När det är som det är mellan er, då är det inte meningen. För då finner man en väg ändå.
Kan bara hålla med alla tidigare talare...
Jag har själv en likadan! Å kan bara tycka synd om dig!
Va e det för fel på sådana X?? Får man verkligen göra så??
Bra gjort att du ställde ultimatum iallafall! Även fast det så klart svider som f*n.
själv har jag inte vågat ännu....
Andreas har rätt!
Mr X verkar lida av commitofobi och den botas inte av lite väntetid. Det han funderar på nu är hur han skall få dig att stanna utan att committa sig till nåt specifikt.
Hur han kan med att gå på fest och hålla dig utanför (igen) övergår mitt förstånd.
Efter en sån repa så borde han
a) ta med dig eller
b) lämna återbud för att umgås med dig.
Med mina erfarenheter så är inte prognosen god.
Skickar massor med positiv energi till dig , Ms T
Du är värd mer än så! Han sitter där bakom hörnet med ett fiskespö och en lång lina med ett hjärta längst ute på kroken, och så fort du kommer närmare så vevar han in lite. Det är utstuderat och fult, ja till och med äckligt beteende. Att han inte inser att han behandlar dig på ett sätt som närmast kan beskrivas som rent och skärt hånfullt tyder på bristande självinsikt. Eller också är han kall och beräknande och har full koll på läget. Oavsett vilket scenario som är det verkliga av de två så är du värd så oändligt mycket mer.
Du är värd någon bättre. Du är värd förbehållslös kärlek. Annars riskerar du att bränna ur dig helt.
Du är värd bättre.
Sucker. He is playing you like a fiddle.
...och jag bara vet exakt hur det där känns. Och att man inte kan gå när det stinker kärlek. Fan alltså. DU är ju värd hela kakan, sweetie... Hoppas han TAR dig!
*suck* ... Dessa känslor, varför kan man inte välja vem man ska älska, det hade varit mycket enklare...
Pungsparkar räcker inte, inte på långa vägar. Hjärtat på ett snöre, ja så är det. Sorgsen...
Men ÅH!! Varför kan han inte bara FATTA att det är dig han ska ha! Jag har hoppats på er från allra första början när jag läste om er (du-vet-var)... Men jag måste ju hålla med alla andra som kommenterat här. Hur tungt det än är, så förtjänar du bättre.
Men! Det hjälps ju inte. Det är ändå helt förjävligt.
förjävligt var ordet. känner med dej. hur mycket som helst.
Oj vad jag känner igen mig..... jag lider med dig, samtidigt känns det skönt att inte vara ensam.
Skicka en kommentar