Livet - take one

SOUND!

Ensam.
Saligt fri från representationens krav på artig men intelligent konversation och vaktad tunga sitter hon - jag - vid ett bord i hörnet på Villa Källhagens vackra matsal. Det är nära stängningsdags, de kvarvarande gästernas samtal skapar ett mjukt bakgrundssorl som stillsamt skapar fond till denna scen, ryckt ur den föreställning som är mitt liv.

LIGHTS!

Det djupröda vinet skimrar i purpur av scenens varma, lätt fladdrande ljussättning. Vinets förföriska smak och studens stillhet får ett litet leende att försiktigt smyga sig fram. Det lyser upp hennes - mitt - ansike mer än den enkla men ack så vackra ljuslyktan på bordet.

MOOD!

Tankarna fladdrar, som gatlyktorna på vattnet hon - jag - begrundar genom fönstret, långt bort på den andra stranden. Männen i mitt - hennes - liv får många av dem, tankarna, att stanna till ett tag, dröja sig kvar. Männen, de många, som passerat revy. Så många som varit så viktiga. Så få av dem som finns kvar. Den första kärleken, den andre, den tredje. Maken, managern, fadern - ja fadern mest av allt. Alla andra som en skugga av honom, den älskade. Den saknade.

De nuvarandre männen, som är så viktiga. Fast skillnaden är att nu vet hon - jag? - bättre när varaktighet kan vara flyktigt. Några bara för en tid, lämnar knappt några spår fast de kommenderat all tid under sin zenith, andra fastbrända för evigt trots att de bränner långsamare, kräver mindre. Styrelseordföranden, CEO'n, de andra arbetskamraterna. Vännerna, de nära, de som varit nära, de på väg bort och på väg tillbaka. Så självklart; MrX. MrNu. MrAlltid?

Jag - hon? - kvinnan. Den enda konstanten i mitt liv. Och inte ens hon är konstant, som hon ändrats, utvecklats, stärkts. Brunnit upp, brunnit ut, och rest sig som Fenix ur askan, starkare & vackrare än någonsin. Ibland funderar, tänker, undrar jag om hon, den där Fenix, fortfarande är jag.

Men visst är hon det. Visst är jag det. Kanske måste det hända igen och igen, för jag brinner. Jag har alltid brunnit. Jag måste alltid brinna. Ibland gör det ont, men jag vet alltid att jag lever, och att jag gör mitt allra bästa att leva ett bra liv, ett jag kan vara nöjd med när bara askan är kvar. Visst planerar jag för framtiden, men jag lever för idag.

ACTION!

Det är inte en generalrepetition. Det är livet. Det är den stora kvällen. The Grand Opening. Den enda föreställningen.

And my god, what action it is....
-----
Andra bloggar om: livet, män, fågel fenix, utbrändhet, passion, eld, kärlek