Om man inte kan säga något snällt...

...skall man inte säga något alls, lärde jag mig av mina föräldrar.

Så - Jodå, jodå.

Jag är fortfarande här, jag har massor med skrivarklåda.

Jag bara VILL inte fylla den omstartade bloggen med fullt av miffo poster om X (även om jag inte kunnat hålla mig ifrån NÅGRA:)) Resultatet blir tyvärr långt färre skrivna poster än jag önskat - hade jag skrivit varje gång jag fick lust hade här uppdaterats flera gånger dagligen ;)

Till helgen flyttar jag in från min tillfälliga isolering på lantstället igen, och återinträder i den vanliga världen.

Watch out, world ;)

NE - lyssnar ni nu?

Jag har flera nya definitioner av av "udda" - men jag tror att jag mjölkat det ämnet nu ;)

Näää - jag kan inte hålla mig! Fler definitioner på "Udda" följer:

• Att inte få några svar från ditt ex på något mail eller sms du skickar honom rörande hantering av era gemensamma ägodelar och/eller ekonomi - på en månad.
• Att inte heller uppfödarna (och delägarna) av hunden han egenmäktigt förflyttat till annan ort får svar av honom.
  
• Att behöva polisanmäla ditt ex för att få tillbaka den hund du och uppfödarna (men inte han) äger. Yupp, gjort idag. MYCKET udda!!!!
  
• Att på begäran av en psykiatiker-vän göra en psykologisk utvärdering av ditt ex och inse att han scorar 27 av 30 möjliga på "sociopat"-skalan. (freaky!!!)

Jag har fler, men jag slutar nu. Som ni kanske förstår befinner jag mig för tillfället i never-never-land. En mycket udda plats, om jag får säga det själv...

Hackig skiva

Försöker, verkligen försöker komma på något att skriva som inte rör honom.

Hade varit enklare om han inte ställde till sådan oreda i mitt liv. För att försöka smita ut obemärkt lyckades han verkligen ställa till en massa oreda ;)

Tips från coachen: Problem förvinner inte av att man stänger av sin mobiltelefon, och att ringa och säga "nu gör vi slut" och tro att man inte har något annat ansvar efter det funkade eventuellt vid 14, medan det vid 30-something efter ett flerårigt samboskap är ett något patetiskt agerande.

Återkommer när jag har något kuligare att skriva om! Sorry sorry!

Ytterligare en definition av ordet "Udda"

"Udda" - När ditt nyblivna ex, som gjort slut med dig på synnerligen osnyggt sätt, kommer på oanmälda besök till din familj och tror sig vara välkommen/blir förvånad av att mötas med kyla.

Yupp, DEFINITIVT dags att bli orolig...

Eller vänta... Orolig, eller hysteriskt underhållen. Fin linje det där :)

Ny definition av ordet "udda"

Förslag till SAOL:

"Udda" - Att logga in på Facebook och se att ditt nyblivna ex skaffat 14 nya vänner den senaste timmen, varav *10* är dina nära vänner, familj samt till och med ett av dina äldre ex han aldrig träffat.

Borde jag bli orolig?

"Oh No"-moment

Säg mig, vet ni vad det är?

Det gör ni säkert, men ni kanske aldrig har kallat det för det.

Ett "Oh No"-moment, det har man :

• Sekunden efter att man tryckt send på det där emailet man aldrig tänkt sända.
• Microsekunden efter att man insett att man skickat fel fil, den med vinstmarginalen på projektet istället för den där kunbden ser att man gör det här av sitt hjärtas godhet och inte tjänar en spänn.
• Till och med två timmar senare när man inser att man skickat ett sms till fel person, och man inte längre kan hindra det, eller ta tillbaks det.

Det sekund som man både inser att man skickat något man inte tänkt skicka, eller till fel person, samtigt som man inser att man INGENTING kan göra för att ändra det.

DET är ett "Oh No"-moment.

Favoriten, och den som hänt mig flest gånger, det är när man skriver något när man är skitarg. Aldrig med tanke på att skicka, i alla fall inte i den form det är när man skriver det då man ju bara ventilerar. Och sedan råkar trycka "send" istället för "save".

Ett sådant Oh No Moment hade jag nyss.
Jag har bara en kommentar på det:

Oh No!!

Och det är morgon - den första dagen

En djup sorgsenhet blandas med en lika djup lättnad.

Jag är bedrövad, och sörjer lite den framtid jag trodde var min. Men förundrad över att det inte gör särskilt ont, och att de positiva känslorna överväger de negativa. Dock är jag lite i dvala idag, det känner jag, och tillåter mig det.

En lätt impuls att att lyfta luren och ringa för att bara prata, så där som man gör när man är ihop, får undertryckas gång på gång. Vanans makt är inte att underskatta. Ibland kommer känslor av ilska och förorättelse: Hur KUNDE han behandla mig så? De trycks undan lika lätt som de positiva.

Jag känner hur jag ofta skapar meningar i huvudet, sådär som jag gjort med honom genom åren för att försöka hitta förklaringar som har en chans att fastna. Kanske ursäkter som jag vill skall gå in, kanske sådant han gör och säger som sårar mig som jag vill försöka hitta samsyn på. Så där som vi gjort när vi pratat - försökt hitta varandra.

Sedan kommer jag på mig själv och trycker på den metala delete-knappen. Jag har inte vare sig lust eller rätt längre att försöka lära honom något, varken om sig själv eller mig. Och vad spelar det för roll vem som gjorde vad eller att försöka följa vägen fram till där vi är nu?

Nu är nu och jag kan men vill inte.
Nu är nu och han kan så lite att han inte vill (hans ord).

Nu skall jag gå och sätta mig i solen med mitt kaffe och min sudoku, men en katt i knät och en hund vid fötterna. Aaaaah, det är livet :)

Bye Bye MrX - varför känner jag bara lättnad?

Jahaja.

Det här var ju inte direkt oväntat. Jo, för er kanske, men inte för mig. Jag skulle kunna dra den långa, bittra listan. Men, eftersom jag varken är lång (169cm?) eller bitter så låter jag bli det.

Det enda som kanske kan vara värt att konstatera är att jag inte VILL längre. Han sa till mig, ja något i stil med: "Ibland vill man inte så man inte kan, och ibland kan man så lite så man inte vill."

Och jag, jag tänkte på det länge. Och kom fram till att jag... jag kan. Men jag VILL inte. Nu gäller det bara att göra en djupdykning eller två till in i själen för att inte nästa gång välja en man TILL som inte går att hålla i när det stormar. Någon som det rör sig framåt med och ser bra ut, och är det perfekta paret med, bara när jag kan, vill och orkar vara motorn.

Inte så att jag inte gärna är motorn, jag vill bara inte vara den enda motorn. It takes two to tango?

Note to self: NÄSTA gång jag blir svindlande kär skall jag bli det i en man som:

1. Älskar mig för den jag är och inte för vad jag kan ge.
2. Håller mina hemligheter hemliga
3. Håller vad han lovar. I alla fall när det verkligen spelar roll (oroa dig inte för det älskling, det tar jag hand om!)
   
4. Inte anser sig illa behandlad om jag blir ledsen när han INTE håller vad han lovar och hela kassen med skit hamnar i mitt knä att lösa.
   
5. Inte tjänar hälften av vad jag tjänar, har en personlig livsstil som sätter mig halvvägs in i personlig konkurs och sedan tror att det är jag som är skyldig honom pengar.
6. Inte sliter sönder min tröja (med mig i den), trycker upp mig mot en dörr och sedan ljuger om att han träffat psykologen. Och sedan lådsas som det inte hänt/aldrig tar upp det mer.
   
7. Inte tror att långhårskatter som inte kan röra sig för alla tovor eller en hund som får tillbringa timmar i bilen under varma sommardagar är att "ta hand om djuren".
8. Förstår att när man är vuxen är det inte att "göra sitt bästa" som räknas utan resultatet.
9. Förstår att om man "gör sitt bästa" och misslyckas, så är det inte någon annan som skall sopa upp spillrorna utan man själv.
10. Och, ALLRA viktigast (och egentligen en sammanfattning av ovanstående)
    - Är vuxen. Inte bara i år, utan i själen. Är man. Inte pojke.
    

Summa summarum. MrX och MsTake är århundradets kärlekshistoria, OM jag orkar dra lasset och helhjärtat köpa att när det blir problem, oavsett vad de är, så är det upp till mig att lösa dem. Annars blir de inte lösta.

Så. Enkelt nog...

Jag kan, men jag VILL inte längre.