Jag kommer ifrån en stor familj. Riktigt stor. Rör man sig ut bara ett snäpp och räknar in mostrar, fastrar och kusiner (med barn) är vi nog över 70-80 stycken (vem orkar räkna?).
Det innebär att det händer mycket i min familj. Rent statistiskt är det inte så konstigt. Är det en på tjugo svenskar som... whatever... så händer det troligtvis både en och två gånger i min familj. Jag har varit med om missbildade barn, skilsmässor, hjärtinfarkter, plötslig död, begravningar i massor. Även positiva saker som adoptioner, många dop, plötsliga glädjebesked... så klart.
För drygt 10 år sedan dog min svåger, strax över 30 år gammal, i hjärncancer. Det finns inget gott att säga om det, hela processen var för hemsk för ord. Han efterlämnade sin soul-mate, min syster, och deras son, i outsäglig sorg och saknad.
Jag minns honom mycket väl, som han var innan tumören tog över hans personlighet. Han var en varm person med ett enormt hjärta.
- Jag minns hur han älskade min syster mer än vad som går att beskriva.
- Jag minns hur han och systern tog hand om mig under en period av mitt liv som var minst sagt turbulent.
- Jag minns hur jag av misstag spelade över deras bröllopsvideo med någon såpa, och drack upp jumboflaskan champagne som de fått av hans bror, och hur arg han blev.
- Jag minns också hur jag blev förlåten, till slut.
- Jag minns hur han var som en bror för mig och som en son för Far.
- Jag minns hur gärna han hade velat vara händig, och alltid tog på sig att hjälpa till med saker.
- Jag minns hur otroligt ohändig han var, mannen som gav "tummen mitt i handen" ett ansikte, och hur vi alla grimagerade när han erbjöd sig att hjälpa till, för vi visste att vi fick göra om det när han inte såg.
- Jag minns att ingen sa det till honom, för han ville så väl.
- Jag minns MYCKET väl hans enorma faux pas när han var med familjen ut på landet och hur han efter en underbar middag tillagad av mor lutar sig tillbaka, knäpper händerna över magen, ser på mig och min syster och säger "Jaha! Plums i diskbaljan då flickor!"
Gissa vem som diskade varenda disk resten av det besöket? =)
Jag minns mycket av honom. Allt gott. När tumören kom in i alla våra liv och långsamt förändrade honom minns jag hans hopp, hans kämparvilja. Av det som hände sen minns jag inte mycket, lyckligtvis, men då var det å andra sidan inte han längre.
Söndagen den 21e oktober har Svenska Hjärntumörföreningen arrangerat ett event:
Huvud-Hjärta-Fot
En liten marsch för en stor sak
Jag tycker du skall vara med på den, om du är i stan. Om inte annat kan ju den nyfikne gå omkring och fundera på vem som är jag. Har du redan listat ut hur jag ser ut går det bra att komma fram och hälsa, bara du kommer :)
"
Vem som helst kan drabbas av en hjärntumör.Måste det innebära att livet är slut?Vi vet att med rätt hjälp kan man få många bra år.Forskarna är lösningen på spåret - men vi har en lång väg kvar!Fortfarande dör många för tidigt pga att det saknas kunskap och pengar.Var med och hjälp dem vars liv har berörts av hjärntumör.Söndagen den 21 oktober går vi ihop med människor över hela världen runt hela jorden för att visa vårt engagemang.I Sverige går vi från Götaplatsen till Nordstan med start kl. 13.00.Kom med och visa att du bryr dig!Kl. 14.00 fortsätter vi i Nordstan med en stödgala arrangerad av Svenska hjärntumörföreningen. Karin Klingenstierna är konferencier och vi kommer att varva sång och musik med kortare föreläsningar och personliga berättelser. Allt i andan att skapa hopp. Hopp till de drabbade att överleva, till de anhöriga att orka och hopp om att kunskap och metoder utvecklas vidare.Vi hoppas du vill vara med - Tillsammans är vi starka!!"
För dig J, min bror, du lever i mitt hjärta.
-----
Andra bloggar om: hjärncancer, marsch, minnen, familj, glädje, sorg
