Det är tungt just nu.
För ett par dagar sedan tog energin slut, igen. Mörkret är stort - men jag vet att där finns ljus på andra sidan. Jag var ju ute i det alldeles nyss. Det är bara det att just nu så ser jag det inte.
En kris i krisen, med allt vad som behöver ordnas efter X samtidigt som det redan innan var ganska illa, har knuffat mig över kanten igen. Snart bättre, men just nu... mörkt...
Idag satt jag två timmar med en coach. Det var ett första möte i ”personlig ledarskapsutveckling” och det var extremt nyttigt.
Och extremt tungt...
Eftersom det var ett första möte gick vi igenom mycket av bakgrunden, den svåra – tillbringade tid med att prata om utbrändheten, orsakerna, efterföljderna.
När hon gick hade jag fler frågor än när hon kom, och en klump i magen.
Varför måste jag överprestera innan jag tycker att jag presterar normalt? Varför måste jag överprestera innan jag kan tycka att jag duger? Hur kan jag ha så fantastiskt bra självförtroende men så låg självkänsla? Hur kommer det sig att det inte är samma sak? Varför fungerar jag så digitalt – full fart framåt eller ingen rörelse alls? Varför, oh varför, kan jag inte bara tro på att jag är bra, som jag är...
Och varför går jag och har denna känsla av impending doom?
Snälla, låt det vara så att jag bara inbillar mig, igen...
-----
Andra bloggar om: självkänsla, självförtroende, oro, obehag
Jag är så nöjd, jag har fått en ny tjejkompis!
Till och med en som jag trivs så bra med att vi påbörjat den försiktiga och ofta långa vägen mot äkta vänskap.
Det är ta mig sjutton inte varje dag man skaffar nya vänner i vuxen ålder! Blir det inte svårare ju äldre man blir?
Nåväl, den senaste veckan har vi
Det är något helt fantastiskt vad solen gör underverk med mina livsandar. Igår var jag och rehabbade mitt onda knä och kände att det mådde så bra att jag inte ville sluta röra mig.
Istället ringde jag en god (och ny) väninna som hängde med mig till Skatås där vi gick halvmilen. OTROLIGT skönt. Det går fortfarande inte så snabbt som jag vill, och visst är jag stel i benet idag, men bara detta att jag kan röra mig på riktigt igen är ytterligare påspädning på de bra känslorna. Dessutom kan ju 50 minuters rask promenad direkt efter 1 timmes rätt tung rehab inte annat än hjälpa till i mitt krympa-kroppen-projekt =)
Medan jag väntade på att väninnan skulle dyka upp ramlade jag dessutom in i min favoritsecondhandbutik (gud vad jag älskar Svenskans förmåga att skapa nya ord) där jag till min glädje upptäckte flera kanonsnygga fynd som satt som en smäck på min krympande kropp. Bilder är tagna och hamnar i shop-log-bloggen snart. (uppdatering 28/3 - nu är de där)
Dåligt för min plånbok men bra för själen, ja det var det! Kanonfina skor. *dräggel*
Nu skall jag äta min medhavda GI-lunch och sedan smita ut på ytterligare en promenad i det vackra vädret. Sådant här vårväder har vi ju, vet jag av erfarenhet, bara till låns - så det gäller att utnyttja det maximalt!
Förresten slutade jag med SSRI för 2 veckor sedan, träffar doktorn imorgon. Jag hade något av en dipp där i slutet på föra veckan (därav de Nini-osande posterna) men solen har satt mig på spåret igen. Kanhändamåhända att jag inte dippar igen. *hoppas hoppas*
-----
Andra bloggar om: glad, SSRI, utbrändhet, vårkänslor
Efter ett par kommentarer i posten nedan, den om GI och mediciner, känner jag att det är dags att skriva av sig. Just nu har jag ta mig fan lust att slå någon.
Ni får läsa kommentarstråden nedan för att se vad som ledde fram hit, men Den Tjocke Konsulten skrev i alla fall i sin senaste kommentar:
[snip]""always do the hard part first" gillar jag att köra i systemutvecklingsprojekt och jag tror samma maxim skulle funka för dig just nu, så länge du regelbundet poppar uppåttjack är problemen med vikt, killar, whatever irrelevanta men lyckas du ta dig ur det beroendet kommer övriga bitar i ditt liv att falla på plats och du blir långsiktigt lycklig!" [/snip]
Alltså, DTK, nu blir jag faktiskt heligt förbannad.
UPPÅTTJACK?????????
Jag betackar mig djävligt mycket för den här typen av råd, eller kommentarer.
Om du nu är så bra på att googla så kan du ju kontrollera vad den här typen av tabletter har för effekt. Eller snarare, inte effekt, på människor som inte behöver dem.
För 2 år sedan gick jag in i väggen med en HÅRD smäll. Jag låg på golvet och skrek i timmar. Mitt minne hade försvunnit, tillsammans med min förmåga att sova. Jag glömde vad jag skulle säga mitt i en.... (mening). Jag hade yrsel som fick mig att ramla ihop på golvet så fort jag var tvungen att välja, även om det handlade om vilkan fot jag skulle sätta första strumpan på. Jag hade fruktansvärda ångestattacker som lämnade mig inkapabel till något annat än gråt och skrik.
I månaders månader fungerade jag inte som människa, kroppen hade gett upp under stressen och varenda hormon var i obalans. Mitt lyckade liv rasade runt omkring mig, förhållandet med MrX brast under pressen (efter att han stått ut i 3-4 månader, kan tilläggas), alla mina sparpengar åts upp, en lyckad dag var en dag jag kom ut utanför dörren.
Långsamt, långsamt, låååååååååååååååååångsamt kom jag tillbaka till livet, med hjälp av en enormt duktig husläkare, en familj som älskar mig, en vilja av stål och bra mediciner! Lååångsamt lååååångsamt vänjer jag mig av med dem, efter att ha gjort som doktorn ordinerat och väntat ett år efter att jag blev frisk.
Med "avvänjning" handlar det (i morgontabletternas fall) bara om känslolivet. UPPÅTTJACK? Din djävla blådåre. Lär dig vad du snackar om innan du dömer. På dig låter det som att tabletterna är problemet. Som om jag började med dem för att det var häftigt och nu har ett beroende jag inte kommer ur. Visste du ens att de inte är beroendeframkallande? Visste du att de har noll effekt på någon som har tillräckligt med seratonin i sig själv? Visste du att de är LIVSNÖDVÄNDIGA när man INTE har det? Wake up and smell the flowers, och har du inget vettigt/underbyggt att säga så håll då käften.
TROR DU JAG ÄTER PSYKOFARMAKA FÖR ATT JAG TYCKER DET ÄR KUL????
Fuck off and die
yours truly,
/MsTake
-----
Andra bloggar om: utbrändhet, SSRI, ångest, psykofarmaka
Det känns lite konstigt, inuti, när jag är på jobbet.
Lite som att jag tappat greppet. När jag saktade ner, och sedan åkte på först sjukdag efter sjukdag och sedan resa med påföljande knäproblem.
Jag sitter och läser igenom min mailskörd, här på jobbet, och det känns liksom inte helt bra inuti. Flera saker som borde göras som ligger efter tidplan och som jag inte riktigt vet vart jag måste börja nysta. Annat som jag borde informerats om och varit med i beslutsprocessen på, som pågått utan mig - delvis mitt eget fel då jag inte varit så närvarande som jag borde.
MEN ÄNDÅ.
Nej, det känns inte bra. Nu är bara frågan vad man gör åt det. Jag vägrar att gasa på för att komma upp på banan snabbt igen. Been there, done that, laid on the floor screaming...
-----
Andra bloggar om: oro, känslor, utbrändhet, varning, otillräcklig
Japp, så var man på banan igen då.
Halleluja, mötet med väggen var ett skrämskott - med största trolighet kraftigt förstorat av dygnsrytmförskjutning medelst jet lag.
Men det var viktigt, att minnas väldigt påtagligt hur det en gång var. Och akta sig JÄKLIGT noga för att komma dit igen. Jag fortsätter nog på den inslagna, nyttiga vägen ett tag till.
Så, med lite större glädje i kroppen kan man nog förvänta sig att posterna återtar en något mer humoristisk ton, så som sig bör. Jag skriver ju huvudsakligen för att roa, och så himla roande kan man väl inte säga att det varit det sista... Bot och bättring!
-----
Andra bloggar om: utbrändhet, ljus, bättring
När jag fortfarande var sjukskriven, och mådde mycket sämre än vad jag gör nu, satt jag hos min doktor en dag och suckade.
Det är så svårt att orka. Sa jag. Att komma ur sängen alls. Att komma ur lägenheten. Att få något gjort en dag annat än att titta in i väggen. Och gråta. Jag försöker ha ett schema men...
Städa. Sa hon då, min doktor. Bara lite, men städa lite varje dag. Ta den lilla energi du har och gör rent omkring dig.
Inte för att jag bodde i en svinstia ändå, men jag trodde mig förstå vad hon menade.
Så, jag började städa. Och se, det HJÄLPTE. Lite blev till mycket. När ytan var blank var det dags att gå på djupet. Till slut hade jag gått igenom min, rätt stora, lägenhet från golv till tak. Till och med de där små gömda skräplådarna var sorterade. Allt slängt som inte hörde hemma. Feng Shuiat utifrån och in. Jungfru som jag är så är det ENORMT tillfredställande med ordning, för mig.
Det blev så rent så rent. HÄÄÄÄÄRLIGT!
Så här duktig är jag nu! Fast färgen är blå. Skönt och rätt mörk gråblå. Kanon i ett sovrum.Bio igår, med bäste grabben. Lite mycket godis kanske, men lagom mycket skratt.
A Prairie Home Companion hette filmen, som bjöd på tankeväckande frågor och mycket skratt. Den var lite Dadaistisk, lätt absurd, men rolig. Lagom förvirrad för min förvirrade hjärna. Bäste grabben var varm och go, men inte helt närvarande. Jag tror han tycker det är lite skönt att jag inte är så JÄVLA lyckad just nu, men han orkar inte riktigt vara med mig. Han ville ses för att jag mådde dåligt, men han förmådde inte riktigt hantera det.
Point #1: Jag berättade om hur jag tidigare i veckan stängt min dörr och sedan krupit ihop i en boll på golvet på mitt kontor och stirrat in i väggen, till stressyrseln la sig och jag kunde somna. Där, mitt på dagen, på mitt jobb. Hans reaktion? Han skrattade. Tyckte att det måste sett roligt ut. Önskade att han haft en bild.
Okkkaaaaaay?
Point #2: Efter bion undrade han om han skulle köra hem mig. Skulle vi inte umgås nu, prata lite? Frågade jag. Jodå, men bilen måste ju med i alla fall. Ok, så in i bilen. Istället för att åka till ett fik kör han hem till mig och stannar till på gatan utanför. Skall du släppa mig här tänkte du? Ja, var det fel?
Ummm, ja. Skulle vi inte prata? Umgås? Ville du inte ses för att träffa mig? Tänkte jag, men sa det inte, för jag hade redan sagt när första frågan om köra hem kom.
Ok, så han orkar inte. Bra att veta, det där. Så man inte förväntar sig för mycket, liksom.
.
.
.
Min kroppshydda är större, efter avslutad rökning och fortsatt oförmåga att ta mig till gymmet. Jag märkte det igår, när jag köpte ett par shorts (läs hotpants*) utan att prova dem. Herregud, jag var på H&M (och shoppade loss på Victor&Rolf**), H&M har ALLTID samma storlekar, har man hittat sin behöver man inte prova. Oftast. Om man inte just slutat röka.
Hur som helst, jag tog ett par i min storlek, medan jag väntade i kön till kassan. Fast, det VAR inte min storlek, märkte jag när jag kom hem. Bilden av mig själv som superhet partybabe i hotpants sprack som en glasbubbla över mitt huvud. Jag var tvungen att ta fram dammsugaren för att inte trampa i splittret.
För så här får det ju bara inte se ut, eller hur?Det är bättre idag. MYCKET bättre, faktiskt.
Jag har fått tillgång till mina talorgan igen, och kan argumentera. Det innebär ju tyvärr också att jag kan intellektualisera saker för mig själv...
Hell, jag har till och med haft tillräckligt med mod i barm att ta ett riktigt jobbigt samtal om för sena ankomstider med en anställd idag.
Ikväll kanske jag till och med kan träffa och prata med någon, istället för att bara gå och lägga mig och somna i soffan. Sova ja, som någon sa så är det ju det som är nyckeln. SÅ länge jag kan sova så läker jag. Så länge jag kan sova så helar jag.
Jag tror jag skall sova hela helgen.
-----
Andra bloggar om: utbrändhet, framsteg, läkprocess, sömn
Det är på riktigt nu.
På riktigt riktigt.
På det där riktiga sättet som jag aldrig, aldrig mer ville uppleva. Neonskyltarna blinkar rött.
Yrsel, nästan hela tiden. Det är svårt att få fram orden, både i tal och i skrift. Det är svårt att fokusera blicken. Jag känner mig... berusad, antar jag. Trots att jag inte tagit rört alkohol sedan jag åkte hem. Eller, som feber känns det. Så där bomullsfylld i huvudet som man blir av feber, ni vet? Tungan är tjock och formar sig inte som jag vill.
I bland glömmer jag av vad jag skall säga mitt i en...
Det är mycket nu. Mycket som kan orsaka. Det kan vara
Yrseln.
Den lätta hjärtklappningen.
Känslan av att skallen är en storlek för liten för hjärnan.
Begynnande koncentrationssvårigheter.
Det här känner jag igen, tyvärr.
Dags att vakna nu, fröken?
-----
Andra bloggar om: utbrändhet, varningstecken, stress
Somliga dagar är värre än andra. För nuförtiden är de flesta dagarna rätt bra, faktiskt. Så var det inte, bara alldeles nyss känns det som. Då var de flesta dagarna mörka, kalla, ogästvänliga. Ingen varm plats att kura ihop sig på, och ingen energi även om man grävde längst längst inne. z73 stod det på lappen jag fick av doktorn efter att ha tillbringat en helg i fosterställning med tårarna rinnande för allt och ingenting.
Energipoolen var slut. Utmattad. Tom. På MIG.
Jag som alltid varit en ICA-kasse full med fusion. Jag som sprudlar och värmer som solen, ibland nästan för mycket. Men inte på länge. Det har varit kallt. Månskugga i min själ. Som att försöka gripa tag om solljus - så har energin gäckat mig, flutit mellan fingrarna utan att lämna spår.
Men nu, nu är allt mycket bättre igen. Jag får tider, dagar, timmar, perioder när allt känns rätt bra. Den senaste har varit riktigt lång och i mig har det stilla hoppet väckts att nu kanske kanske jag fått tillbaka min ICA-kasse. Jag sträcker armarna mot solen och sprider mina fingrar så att ytan blir stor, stor, stor... Och se, där fastnar ljuset, rinner inte bort, fyller mig. Jag sprudlar och skapar chans efter chans, inte konstigt att några lyckas?
Jag blir så stark i mig själv att jag äntligen, ÄNTLIGEN kan välja bort en energitjuv eller två, ja till och med den störste av dem alla stryker med, och nu är han borta. Jag lever, jag lever, jag växer.
Men så kommer det somliga dagar...
När det är lite tyngre, lite tröttare. Lite mindre hoppfullt och lite mer tröttfullt.
Igår var en sådan dag, idag är en sådan dag. Måste vända nu, måste hitta knappen och vända nu. Så det inte blir en dal, en äkta. En kall, fylld av skugga. Måste vända.
-----
Andra bloggar om: z73, utmattnningssydrom, utbrändhet, vägen tillbaka
Är det BARA jag som inte firar påsk i år? Vad är det med den här helgen? Det enda den någonsin har betytt för mig är:
först EN VECKA LEDIGT (skolan),
sedan LÅNGHELG (jobbet)
sedan SKIT, EN VECKA MED FÄRRE ARBETSDAGAR (egen konsult)
så JAHA, ÄR ALLA ANDRA OCKSÅ LEDIGA? (sjukskriven, utbränd)
Hoppsan, här såg jag ett tema....
-----
Andra bloggar om: påsk, ledighet, utbrändhet
